Illustration: Ali Moosavian

Ett år för Stockholmspolisen att fånga Lasermannen. Sju år för Malmöpolisen att stoppa Mangs …
Varför är det så svårt att sätta stopp för serieskyttar?

Ett år för Stockholmspolisen att fånga Lasermannen. Sju år för Malmöpolisen att stoppa Mangs och elva år för den tyska polisen att upptäcka mördartrion som dödat tio människor. Varför är det så svårt att sätta stopp för serieskyttar?

I Tyskland står Beate Zschäpe åtalad för att sedan år 2000 ha hjälpt sina två nynazistiska kompanjoner att döda nio invandrare och en polis. Först i november 2011 greps hon, efter att hennes två kamrater tagit sina liv. Då visste nästan ingen i Tyskland vilka de var eller vad de hade gjort.

I en hemligstämplad rapport till åklagaren jämför den tyska säkerhetstjänsten trions metoder med en svensk föregångares – Lasermannen John Ausonius.

Nynazisterna valde sina offer på måfå, levde på bankrån och flydde brottsplatserna på cykel. Deras högkvarter låg i ett lugnt villaområde i den lilla staden Zwickau, några hundra meter från polisstationen.

– Ingen av oss förstår varför de valde vår stad. Det är väldigt obekvämt. Varje dag ställer vi oss frågan: Hur kunde de förbli oupptäckta? säger polisens utredare i Zwickau.

Han är chef över avdelningen som utreder politisk brottslighet och vill därför vara anonym. Han ställer samma fråga som resten av Tyskland. En fråga som ställts flera gånger även i ett Sverige drabbat av Peter Mangs och John Ausonius:

Varför upptäckte vi dem inte tidigare?

Serieskyttar som de tyska nynazisterna och svenskarna John Ausonius och Peter Mangs utmärker sig framför allt på två sätt. Mängden offer och tiden på fri fot.

På Rikspolisstyrelsens gärningsmannaprofilgrupp (GMP) arbetar utredaren Eiler Augustsson. I tidningarna har han kallats ”supersnut”. Han har varit delaktig i utredningarna av Lasermannen, Peter Mangs, Malexandermorden och mordet på Anna Lindh, samt varit chef för Stockholmspolisens cold case-grupp.

Hans kontor på GMP är åtta kvadratmeter stort. På väggen sitter en fantombild från jakten på John Ausonius med gul trenchcoat, glasögon och långt rött hår.

– Alla sa att det var fel på den där. Men när vi till sist fick fast honom hittade vi både glasögonen, jackan och en bild på när han färgade håret, säger Eiler Augustsson.

Ändå hade ingen känt igen Ausonius på bilden. Serieskyttar är ofta ensamvargar, med få blottor mot omvärlden. Chansen att de har någon i sin närhet som reagerar på ett avvikande beteende är liten.

– Ausonius och Peter Mangs, de är udda fåglar med få bekanta. Och ser du dem på gatan reagerar du inte, de sjunker in i allt annat grått, säger Eiler Augustsson.

En annan försvårande omständighet är serieskyttarnas till synes slumpmässiga val av offer.

– Det jag lärt mig av de båda utredningarna är att när man står där med en skjutning mot en person som är ”helt vanlig” och som befinner sig på en plats rent slumpmässigt. Då måste det ringa varningsklockor hos polisen, säger han.

I båda fallen har han i stället sett hur skottlossningar med dolda kopplingar till varandra drunknat bland andra resurskrävande brott.

– Ett spaningsmord tar 20-30 utredare i anspråk. Hinner man inte hitta en rimlig förklaring till varför någon blivit beskjuten så försvinner utredningen ofta i bruset av nya brott som tar resurserna.

I Tyskland misstänkte polisen länge att turkisk maffia låg bakom morden. De anade aldrig att ett nynazistiskt nätverk var skyldigt.  Även i Malmö trodde utredarna att det rörde sig om uppgörelser i den undre världen, berättar Mats Lassén, chefsutredare i Malmö.

– Under perioden var det kanske 120 skjutningar här. Det pågick ett gängkrig. Några av offren ingick i det, säger han.

Men under sommaren 2010 skedde flera skottdåd som inte kunde förklaras. Återigen var det slumpmässigheten som förbryllande.

– Det var vanliga människor som befann sig på platsen av en tillfällighet. Då faller teorin att det skulle vara en intern gänguppgörelse, säger Mats Lassén.

Samtidigt som ovissheten kring en serieskytt ofta är stor kan utredarna vara säkra på något annat. Stora tidningsrubriker och en uppskrämd allmänhet. Utredarna hanterar det på olika sätt.

– Under jakten på Ausonius var vi så uppfyllda av att få fast honom. Det som hände vid sidan av, Carl Bildts tal till nationen och att Birgit Friggebo sjöng ”We shall overcome”, det har jag glömt på något sätt, säger Eiler Augustsson.

I Malmö beslutade polisen att avskärma spaningsledningen så mycket som möjligt från media, andra fick sköta kontakten.

– Trycket var helt enormt. Det ringde hela tiden. Det påverkas man väldigt mycket av, det blir svårt att hinna med något annat till slut, säger Mats Lassén.

Samtidigt inser polisen att gärningsmannen inte tänker sluta självmant. För utredaren är det alltid viktigt att sätta sig in i brottslingens perspektiv, men det är svårt med serieskyttarna.

– De som begår sådana brott har någon speciell drivkraft så klart, de ställer sig inte med armarna i luften och ger upp. John Ausonius såg sig inte ens som kriminell. Vi som poliser vet inte hur de tänker, säger Eiler Augustsson.

Han är ändå övertygad om att den svenska polisen har en god beredskap för att hantera serieskyttar.

– Det finns väldigt duktiga mordutredare i Sverige. Det är viktigt att de inte idiotförklaras om de försöker tänka utanför ramarna. Sker en svårförklarad skottlossning ska man få gå tillbaka i arkiven för att ta reda på om det finns kopplingar till tidigare händelser.

Lika viktigt som en förmåga att blicka bakåt och ha uppsikt efter nya kopplingar framåt i tiden säger Eiler Augustsson att det är att lyfta blicken

utanför sitt absoluta närområde.

– Sker det en skottlossning i ena änden av staden, och sedan en annan sex månader senare i andra änden, då sker inte jämförelse av hylsor med expressfart direkt.

Även de tyska delstaterna och olika myndigheterna misslyckades med att samordna vittnesuppgifter och tekniska spår. Tre höga polischefer har avgått efter anklagelser om att polisen haft informatörer i serieskyttarnas närhet, utan att trion stoppats.

I lilla Zwickau har huset där gruppen bodde rivits för att inte bli ett monument för likasinnade. Både stadens invånare och polis försöker gå vidare, men för resten av Tyskland är stadens namn för alltid sammankopplat med ”Zwickauer Trio”.

– Vi klarar av vanlig brottslighet, men jag tror vilken stad som helst i världen hade chockats om något liknande hände hos dem. Ingen kan vara helt förberedd på något som det här, säger polisutredaren.

Motiven bakom dåden

Peter Mangs, John Ausonius och serieskyttarna i Tyskland hade alla högerextrema motiv bakom sina dåd. Det anser Daniel Poohl, chefredaktör för den antirasistiska tidningen EXPO och expert på den främlingsfientliga idévärlden.

– Det finns förstås både psykologiska förklaringar och sociala anledningar till varför någon blir serieskytt. Men jag kan ibland känna att de ideologiska motiven glöms bort. Man tittar bara på de psykologiska aspekterna när ideologin är minst lika viktig.

Vad spelar den för roll?

– När man är i en politisk rörelse som hela tiden pratar om en revolution men utan att något sker, då bygger det upp en frustration. Då finns det de som känner att de är rätt person att ta tag i det. Att göra det ingen annan vågar.

Hur blir de här ensamvargarna högerextrema?

– Det stör mig när det pratas om självradikalisering. Som att människor sitter på sin kammare och radikaliseras på egen hand via nätet. Nätet innebär också en typ av socialt umgänge. Du kan få din bekräftelse, dina idéer och ryggdunkar tillfredsställda även där.

Tror du att just högerextremismen lockar serieskyttar?

– Jag kan inte bedöma om det är vanligare med högerextremt våld än från andra håll. Men jag tror att vi kommer få se fler våldshandlingar från extremt politiskt håll än tidigare.

Text: Mikael Delin och Anton Assarsson

Illustration: Emma Hanquist

Hot på nätet är ett växande problem. Men vad utgör ett hot? Och hur påverkas situationen av att hot eller förolämpningar förmedlas via en server utomlands?

Illustration: Emma Hanquist

Hot på nätet är ett växande problem. Men vad utgör ett hot? Vem kan dömas? Och hur påverkas situationen av att hot eller förolämpningar förmedlas via en server utomlands?

Poliser, åklagare, fängelsepersonal och andra med rättsvårdande arbeten drabbas allt oftare av hot och förolämpningar på nätet. På en internetsida blandas exempelvis fakta och lögner med bilder och personuppgifter som kränker bland annat enskilda poliser, deras anhöriga och andra personer som arbetar med rättsfrågor. På ett annat forum förs långa resonemang om namngivna poliser, som får sina liv uthängda till allmän beskådan.

– I vilken mån det rör sig om olaga hot är ofta oklart. Bara en bild är tveksamt, det krävs ett mått av underförstått hot. Det kan också handla om förtal eller förolämpning, säger Britt-Louise Viklund, kammaråklagare i Linköping.

Anders Ahlqvist är IT-expert på Rikspolisstyrelsen. Han tycker inte att det krävs genomgripande lagändringar i Sverige. Dagens reglering räcker långt men kontakterna med myndigheter i utlandet, speciellt USA där många servrar finns, måste förbättras.

– Vi behöver helt enkelt nya rutiner för samarbete för att möta ett problem som växer snabbt, säger han.

Polisförbundets ombudsman Hasse Olsson håller med om att det rör sig om ett växande problem. Han tillägger att de flesta som drabbas väljer att tiga i stället för att anmäla. I skrivande stund har heller inget fall behandlats som ett arbetsskadeärende, något som enligt Hasse Olsson vore fullt möjligt att göra.

– Mitt generella råd är att genast ta kontakt med arbetsgivaren och göra en anmälan om du hotas eller hängs ut på nätet.

Verksjurist Yvette Glanz på Rikspolisstyrelsen är inne på samma spår. Om ett stort antal personer anmäler samtidigt finns möjligheten att en skyldig måste betala stora belopp i skadestånd. En annan möjlighet är att Datainspektionen bestämmer om vite med stöd i personuppgiftslagen (PUL) efter anmälan. RPS har gjort en sådan anmälan, men hittills har Datainspektionen inte reagerat.Åklagare, polis eller privatpersoner kan också vända sig direkt till det företag som levererar nättjänsten som missbrukas. Ett påpekande om att någon eventuellt bryter mot avtal och villkor kan ge resultat. Slutligen nämner Yvette Glanz att det går att strypa informationsflödet. Flera av de aktuella sidorna publicerar allmänna handlingar som myndigheter är skyldiga att lämna ut.

– Men nu har vi kommit fram till att det är möjligt att inte lämna ut offentliga handlingar om till exempel en polisman om ett utlämnande skulle medföra att uppgifterna behandlas i strid med personuppgiftslagen.

Så här skyddar du dig

• Agera innan du drabbas. Facebook, hemsidor, Youtube, bloggar och Twitter hör till de vanligaste informationskällorna vid nätförföljelse. Var restriktiv med bilder och personlig information om dig själv och familjen.

• Även om du själv inte känner obehag kan det finnas vänner eller familjemedlemmar som inte vill riskera att hängas ut.

Vill du veta mer? Ta del av Datainspektionens råd till drabbade: http://www.krankt.se/

Foto: Magnus Laupa

Polisstudenterna Edvard Anbåtels Lyngstad och Nils Skanebo gjorde sina första nattpass i den isländska lagens namn.

Polisstudenterna Nils och Edvard gjorde sina första nattpass som poliser i Reykjavik. Foto: Magnus Laupa

Det är utryckning på gång. Bara en av de svenska polisstudenterna Nils Skanebo och Edvard Anbåtels Lyngstad får plats i bilen. En snabb ”sten, sax, påse” fäller avgörandet och strax är Edvard på väg mot en adress i Reykjavik där det kan finnas narkotika.

Edvards och Nils Islandsvistelse är en del av Nordcop, ett utbytesprogram de nordiska polisutbildningarna emellan. När Polistidningen kommer på besök i mitten av april har de bland mycket annat fått öva tillsammans med den tungt utrustade isländska livvakts- och insatsstyrkan,”the Viking Team”.

- Då fick vi prova att skjuta med snipergevär, berättar Edvard.

Utrustningsmässigt är kontrasten skarp mot denna dag, när han och Nils jobbar i Reykjavikpolisens ingripandeverksamhet, som inte har några skjutvapen över huvud taget. Behövs beväpnad förstärkning är det the Viking Team som kommer till undsättning.

På senare år har ingripandepoliserna ändå fått skyddsvästar, som bärs utanpå uniformen.

Yttre befälet Stefán Jónsson gick den isländska polisutbildningen 1998, något som framgår av tjänstgöringsnumret på axeln. Han skulle gärna se att utryckningspoliserna även fick tillgång till skjutvapen – och fick lära sig att använda dem, förstås.

-Jag skulle vilja ha det som i Norge, med vapen inlåsta i bilarna, säger han.

Vissa poliser, som jobbar i delar av Island där det är extremt långt till förstärkning, har en sådan lösning. Men aldrig under hela sin 210-åriga historia har Lögreglan, den isländska polisen, avlossat ett skott mot någon, framhåller flera av poliserna vi möter.

”Med lag ska land byggas” står det på den isländska polisens emblem. Och deras lagar skiljer sig förstås från de svenska. Exempelvis får polisen begära legitimation från vem som helst, utan någon direkt anledning. Att använda narkotika är inte ett lagbrott och straffen för cannabisförsäljning är förhållandevis lindriga.
Även brottsligheten skiljer sig naturligtvis – i ett globalt perspektiv utmärker sig Island som vapentätt, samtidigt som våldsbrotten är förhållandevis få, enligt en färsk BBC-artikel, där Island beskrivs som extremt tryggt. Och enligt årliga mätningar är förtroendet för polisen stort – bara kustbevakningen har bättre siffror.

Huvudstadspolisen är fördelad på fem stationer. Vi befinner oss på nummer tre, Kópavogur, som ansvarar för ett av de mer hektiska områdena, med cirka 50 000 invånare, utanför Reykjaviks stadskärna. Denna torsdagsmorgon har dock varit lugn. En buss som på grund av blixthalka krockat med en trafikskylt är den enda konkreta händelsen före förmiddagsfikat.

Reykjavikspolisen tillämpar periodplanering och när Nils och Edvard jobbar på polisstationen i Kópavogur är det dags för de anställda att lämna in önskemål om när de vill jobba. Många arbetspass är åtta timmar, men på helgerna kan man även välja tolvtimmarspass. En isländsk utryckningspolis arbetar 173 timmar i månaden.

-En ledig helg i månaden är man garanterad, men det kan bli fler, berättar Stefán Jónsson.

Ingångslönen är cirka 13 600 svenska kronor. För skiftarbetare tillkommer ob-tillägg, som förstås varierar beroende på hur man lägger schemat. För den som inte klarar de årliga fysiska testerna blir det löneavdrag.

När Edvard vunnit ”sten, sax, påse” och fått åka ut till den misstänkte narkotikalangarens bostad ser Nils först lite besviken ut. Någon timme senare är han desto mer belåten. Vi befinner oss då utanför Islands enda drive in-apotek.

- Så har man tagit sina första skyltar, säger han nöjt, medan han sätter sig till rätta i framsätet på polisbussen.

Registreringsskyltarna har han skruvat loss från en oförsäkrad bil av franskt märke.

Den nu skyltlösa bilen tillhör en kvinna som samtidigt förhörs längst bak i polisbussen. Hon misstänks för att ha förvanskat ett recept på lugnande medel, för att få ut fler tabletter än läkaren förskrivit.

“You ain’t seen nothing yet … You ain’t been around” skanderar Bachman Turner Overdrive kaxigt via polisbilsstereon, medan unge Thorvaldur Ólafsson avslutar förhöret med kvinnan.

Under tiden, i en annan del av Reykjavik, har Edvard fått åka tillbaka till polisstationen med delvis oförrättat ärende. Det fanns anledning att anta att två lägenheter var inblandade i det misstänkta narkotikaärendet, och beskedet från åklagaren om husrannsakan dröjde.

Men den utryckningen var bara en av flera skarpa situationer som Edvard fick vara en del av på Island, och det innan han ens gjort aspiranten hemma i Sverige. Han och Nils var minst sagt överraskade av att de fick så stora befogenheter att agera polisiärt på främmande mark.

På Island är dock tröskeln till polisarbete låg. Tidigare somrar, när ekonomin tillät det, löstes bemanningen delvis genom att unga människor fick vikariera som poliser efter fyra dagars snabbkurs i arbetets grunder.

-Tanken var att de inte skulle arbeta utan handledning, men det har hänt att två outbildade poliser varit själva ute på fältet, berättar en av poliserna vi möter.

Under de tre intensiva veckorna på Island fick Nils och Edvard nya perspektiv på den svenska polisen och sin egen utbildning. Detta särskilt som utbytesstudenter från Norge och Finland var på plats i Reykjavik samtidigt som dem.

Upplevelserna gav mersmak. Det framgår inte minst i slutklämmen av Nils rapport om Islandsvistelsen:
”De planer jag hade för min framtida karriär har fått sig en törn. Nu verkar det inte riktigt lika spännande att jobba som Närpolis när man vet vad världen har att erbjuda…  ”

”Deras grundtanke var att hålla sig nära dörren (som var den enda utgången) och hålla sig tillräckligt långt ifrån knivmannen för att undkomma ett snabbt angrepp, men ändå tillräckligt nära för att inte förlora kontakten. Om mannen med kniven närmade sig beordrade de ”Lögregla! Backa du, backa du!” och beordrade sedan vidare mannen att släppa kniven och lägga sig på mage. Denna metod har de tagit från den norska polisen som inte heller bär tjänstevapen /…/ Om mannen kom för nära använde de batongen för att avbryta angreppet.”

Om de isländska polisstudenternas självskyddsträning.
Saxat ur Edvard Anbåtels Lyngstads rapport.

Alla poliser är med i facket

Lögreglan, den isländska poliskåren, har sedan finanskrisen drabbats av stora besparingar. Det har gjort att man inte anställt nya poliser i samma utsträckning som andra slutat eller gått i pension. På detta sätt har styrkan sedan 2007 krympt med 81 tjänster.

I nuläget finns 652 poliser på glesbefolkade Island, som har cirka 320 000 invånare på en yta som är ungefär en fjärdedel av Sveriges. Det innebär att det i snitt finns en polis per 490 invånare. Sverige, som är polistätast i Norden, har cirka 455 invånare per polis.

Organisationsgraden är generellt hög på Island och för den som är statligt anställd är en del av fackavgiften obligatorisk. Utöver detta finns en valfri medlemsavgift och även den är samtliga isländska poliser med och betalar, berättar fackordföranden Snorri Magnússon.

Landssamband Lögreglumanna, som det isländska polisfacket heter, har bara två anställda. Snorri Magnússon sköter sitt ordförandeskap vid sidan av sitt heltidsjobb som utredare i centrala Reykjavik.

Ungefär hundra personer söker till den isländska polisutbildningen, som i dagsläget har 20 platser. Allmänbildning och kunskaper i isländska och engelska hör till det som de sökande prövas i. Däremot är det inte ett krav att man ska ha gått klart hela den isländska motsvarigheten till gymnasiet, berättar Gunnlaugur V. Snævarr, som ansvarar för antagningarna.

Polisutbildningen är ettårig och sträcker sig från januari till december. Under sommaren är det betald praktik som gäller. Ingen är garanterad jobb efter utbildningen och just nu är läget kärvt. Av de 20 isländska polisstudenter som blev färdigutbildade i december 2012 jobbar endast fyra som poliser.

Det finns vissa planer på att anställa över 200 poliser till på Island, men eftersom det var val och maktskifte i slutet av april, är det i skrivande stund ännu oklart hur det blir med den saken.

Glädjen var stor när alla studenterna klarat testet att springa tre kilometer på max 15 minuter. Foto: Magnus Laupa

”De har ett system Löke (Lögreglukerfið) som hanterar allt. I Löke kan de skriva in anmälningar, registrera beslag, skriva in förhör, registrera tvångsmedel, genomföra sökningar och allt annat som en polisman gör under en vanlig dag. /…/ Det enda som saknades i systemet var att sökfunktionen inte tog med lika mycket som vi får upp.”

Ur Nils Skanebos rapport

Foto: Johan Svanestrand

Visst har han varit lite väl osmidig några gånger.  Och visst skulle han ha gjort saker annorlunda i dag. Men ändå – polisforskaren Stefan Holgersson står på sig. Även Polisen måste kunna ta kritik.   

Foto: Johan Svanestrand

Visst har han varit lite väl osmidig några gånger.  Och visst skulle han ha gjort saker annorlunda i dag. Men ändå – polisforskaren Stefan Holgersson står på sig. Även Polisen måste kunna ta kritik. 

Stefan Holgersson väntar i sin guldfärgade Volkswagen vid Norrköpings tågstation, hälsar glatt och kör sen tvärs genom stan för att kunna visa upp Norrköpings finaste kvarter fotledes på tillbakavägen. Stämningen är uppsluppen redan i bilen. Kanske för att det är sol, kanske för att han är nygift, kanske för att de kalla vindarna från polisledingen tycks ha mojnat för den här gången. Vi pratar om hans husköp i barndomsbyn Åby, om omöjlig tågpendling till jobbet i Botkyrka och om sympatiska kolleger med humor.

Stefan holgersson

Ålder: 46 år.

Familj: Gifte sig i september.

Bor: I hus i barndoms-byn Åby en mil norr om Norrköping.

Yrke: Halvtid som polisinspektör i Botkyrka, halvtid som forskare i Linköping.

Fritid: Spelar keyboard, gitarr, eltrummor. Tränar en timme per dag, är mycket i skogen, orienterar, dyker. Går upp klockan fem på morgonen och börjar jobba. ”Min fru tycker att jag är enerverande.”

Karriär: Utbildad systemvetare och polis. Har arbetat som datakonsult i drygt tio år och som polis sedan 1994. Började forska 1998 och disputerade 2005 med avhandlingen Yrke: Polis, som nu används som kurslitteratur på Polishögskolan.

Har bland annat lagt fram rapporter om polisens bekämpning av narkotika och kriminella gäng, och om vad uniformerad polis gör på jobbet.

Aktuell: Utreder bland annat polisens trafiksäkerhetsarbete på uppdrag av RPS. Fick Civilkuragepriset av Polisförbundets chefsföreningar i höstas för sina vetenskapliga fakta och ”besvärande synpunkter”.

Om sina uttalanden i media: Även mina citat presenterats i fel sammanhang ibland. Det är synd, för jag är trött på att förmedla en negativ bild av polisen.

Foto: Johan Svanestrand

Om grodan på sin ryggsäck: ”På jobbet säger de att jag är som en sån där groda på Gröna Lund som man slår på, kommer upp lika positiv hela tiden.”

Efter lite trixande vid en parkeringsautomat i ett villakvarter är vi igång, halkar oss fram på en lerig gångväg, hinner knappt ta två steg innan Stefan Holgersson börjar berätta. Att han är utbildad systemvetare, programmerad på att se förbättringsbehov, att han uppmuntrades fortsätta i samma anda på Polisutbildningen och att han sedan tog tag i det han mötte som aspirant. Och att det blev en kulturkrock.

– Jag fick stöd av studierektorn och fick direkt träffa högsta ledningen och framföra mina synpunkter. Men organisationens lyhördhet för kritik var mycket av en illusion.

Det var 90-talets mitt och plötsligt gick det upp för Stefan Holgersson att hans kritiska tänkande om arbetssätt och datasystem inte uppskattades. Han granskade kostnaden för ett datasystem på uppdrag av RPS när han plötsligt uppmanades att sluta, eftersom Stockholmspolisen misstyckte. ”För du vill säkert bli klar med din examen?” Han föreläste på konferenser som inbjuden gäst och märkte hur han motarbetades av chefer som inte gillade hans ärlighet.

– Jag var fostrad i att försöka förbättra en organisation, jag förstod inte att det inte var samma grej inom polisen. Men nu gick det upp för mig att det var en omogen organisation som inte såg kritik som en möjlighet, utan som ett hot. Det var en förvåning, säger Stefan Holgersson, som så här i efterhand menar att han kom in för tidigt i organisationen. Fick en uppmuntran och ett stöd som inte var bra för honom – då.

– Jag fick inte någon handledning i hur jag skulle göra, utan fick snarare höra Stå på dig! Jag har nog uttryckt mig klantigt och varit lite väl rak ibland. I dag har jag mognat och fått större förståelse, säger han.

Efter bara några år som polis lyckades Linköpings universitet övertala Stefan Holgersson att börja forska, och sedan dess har han fått flera utredningsuppdrag av Polisen. En del av hans rapporter har tagits emot positivt, andra har väckt stor irritation. Själv upplever Stefan Holgersson att han isolerades av polisledningen när han skrev sin doktorsavhandling, som bland annat innebar att han kuskade landet runt med tält för att studera läget på olika stationer. Uppdragen och ledningens intresse att lyssna försvann. När avhandlingen väl publicerades 2005 – och visade organisationens negativa påverkan på sin egen personal – övergick det hela i trakasserier, berättar han. Det handlar om utlovade forskningspengar som försvann och om utebliven månadslön. Om ifrågasatta övertidstimmar och om lönepåslag långt under kollegernas. Kanske kan några händelser förklaras med slarv, resonerar Stefan Holgersson. Kanske inte.

– Vissa saker vet jag inte om de var misstag eller trakasserier. Vissa saker väljer jag att tolka som misstag eftersom jag är så godtrogen, säger han och tillägger:

– Men en del saker var helt enkelt aktiva sätt att jävlas på.

Ändå verkar han inte alls bitter. Snarare nästan pojkaktigt bekymmerslös. Trots att han ägnar motsvarande en arbetsdag i veckan åt att prata med journalister gör han inga försök att censurera sig själv. Inte ens när han berättar om de upplevda trakasserierna hörs en hård eller besviken ton. Hur är det möjligt?

– Jag har inte känt agg mot cheferna, så det har inte genererat negativ energi. Motgångarna har nästan fått motsatt effekt på mig. Jag har mer känt att Oj vad intressant att det blev den här reaktionen.

Har det aldrig varit tungt att gå till jobbet? Inte ens när det ven som värst?

– Nej, inte alls, jag har inte de anlagen, säger Stefan Holgersson och skrattar.

Men så förklarar han:

– Jag jobbar ju längt ner i organisationen och har aldrig haft problem med kolleger eller mina närmaste chefer. De ser ju att jag är positiv och brinner för yrket. Och den högsta chefen i länet träffar man ju aldrig.

Senare, på stans mest populära fik, berättar han om den förändring han skulle vilja se inom Polisen. En längre utbildning med djup och mer praktik, en organisation där man kan säga att något är dåligt utan att göra chefen ”sur i fem år”. Precis som på en fotbollsmatch måste man kunna säga: Men passa då!

– Polisen är långt ifrån den lärande organisation man vill vara. Mitt intresse är inte att svartmåla Polisen, men samtidigt har man problem med öppenheten. Jag vet inte varför, det är invant att det ska vara så.

När Stefan Holgersson får den oundvikliga frågan, om han aldrig funderat på att sluta, tvekar han för första gången under vårt tre timmar långa möte. Och för första gången går det inte att avgöra om han verkligen talar sanning. Nej, han har aldrig funderat på att sluta som polis. Men han har funderat på att sluta engagera sig i Polisens utveckling, lyder svaret.

– Förut fick jag ny energi när det blev strul. Nu blir jag mer trött, säger han.

Några dagar senare visar det sig att han ändå sökt jobbet som regionpolischef i den nya polismyndigheten. Han gick inte vidare, men hur kommer det sig att han sökte?

– Jag vill gärna göra vad jag kan för att bidra till organisationens utveckling. Det är lätt att anklagas för att stå vid sidan av och tycka hur saker ska fungera, men jag har aldrig valt att ha det så. Jag vill hjälpa till aktivt.

Illustration: Emma Hanquist.

Att leverera kritik är svårt. Och i hierarkiska organisationer som polisen är det en ännu större utmaning.

Illustration: Emma Hanquist.

Att leverera kritik är svårt. Ordet har för de flesta en negativ klang och i hierarkiska organisationer som polisen är det en ännu större utmaning. Det menar arbetslivskonsulten Lennart Lindén.

Lennart Lindén, specialist på kommunikation och konflikthantering, kan detta med gradbeteckningarnas psykologi bättre än de flesta. Han har bland annat varit FN-observatör, infanteriofficer och ledarskapsutvecklare inom marinen.

Det var på ett FN-uppdrag tanken på att börja föreläsa och utbilda inom konflikthantering väcktes. Rättare sagt taggades han av en vid första anblicken omöjlig uppgift.

Lennart Lindén var i Mellanöstern och skulle medla mellan israeler och egypter, fyra i varje grupp. Vid alla möten ägnade sig deltagarna åt hårdnackade, ändlösa anklagelser mot varandra.

– Det var som att ha ett möte med åtta bandspelare.

Lennart Lindén bytte strategi. Han visade en bild på sin familj och det var som om en låst, mental dörr blåste upp på vid gavel.

– Innan jag visste ordet av hade alla tagit fram liknande kort. Plötsligt struntade alla i konflikter och religiös bakgrund. Nu var vi stolta pappor. Efter det började vi kommunicera och lösa problem.

Att bjuda på en glimt av sitt privatliv, visa sig som människa, var i Mellanösternfallet vad som lossade spärrarna. Och det illustrerar nyckeln till lyckad feedback: förtroende.

– Feedback finns bara i miljöer med tillit.

I mycket hierarkiska miljöer är just detta en utmaning att åstadkomma, menar han. Gradbeteckningar cementerar rangordningen. Ledaren är tänkt att stå oemotsagd. Och krockarna är fler.

– Inom exempelvis försvaret har cheferna samma rekryteringsbakgrund, alla har varit värnpliktiga och legat i diken. Inom polisen har en del har aldrig varit ”ute i skiten” utan kommer från akademin.

Det här, menar han, naggar förtroendet i kanten rejält.

Lennart Lindén utbildar då och då poliser och rörde en gång upp starka känslor.

– På en föreläsning sa jag att bra chefer ser till att underordnade förstår att de inte helt och hållet ska lyda, utan använda sitt eget huvud.

En polistalesman satt i publiken, blev vansinnig och ”slog larm” om att Lennart Lindén uppmanade till illvillighet – till och med myteri!

Mer ”platta” verksamheter kan ha andra problem.

– Få människor har så god självkänsla att de kan ta kritik för vad det är. Värst är det inom service, vård med mera. Den sociala kompetensen är hög, men har känslighet som baksida.

Saker som får människor att ibland rusa hem från jobbet, ledsna och kränkta, handlar inte sällan om trivialiteter och missförstånd.

– Det finns en faktamottagare och en känslomottagare i oss. När känslomottagaren är för stark stängs faktadelen.

Kruxet är också att kritiken ofta är inlindad till oigenkännlighet. Problemen och frustrationen kvarstår.

Lennart Lindén arbetar utifrån ett så kallat feedbackhjul, med åtta ”tårtbitar”. Först av allt kommer syftet. Varför ger du kritik? För att bevisa att du har rätt, ge igen för något, trycka till någon eller sträva efter bra samarbete?

Att visa sig som människa återkommer också. En av tårtbitarna handlar om att visa sina känslor. Helt enkelt berätta för motparten hur du upplever hans eller hennes beteende. Andra delar handlar om att sluta övertolka saker, liksom att ge beröm.

Som allt annat kan vi träna oss i att bli bättre på feedback. Utgå från hjulet, menar Lennart Lindén. Träna bit för bit, gärna tillsammans med någon annan.

Ett av generalfelen hos den som ger kritik är att blanda ihop observation och tolkning. Kollegan som kommer försent till mötet är kanske inte oengagerad, slarvig och nonchalant. Kanske har någonting väldigt jobbigt just hänt. Iaktta personen och försök undvika egna, ofta felaktiga, tolkningar innan du väljer vad du ska säga.

Lotta Isacsson

Foto: Henrik Witt

Låg medelålder innebär att en stor del av landets utryckningspoliser är hemma med små barn. I Norrköping är babyboomen extrem.

-Jag ser hur de yngre kollegorna kommer tillbaka som föräldrar och är lite mognare och har en större förståelse. De blir ofta bättre poliser på kuppen, säger områdeschefen Anne Asp, som återkommande ordnar fika för de föräldralediga. Foto: Henrik Witt

I Norrköping är många poliser föräldralediga, situationen är inte unik. Låg medelålder innebär att en stor del av landets utryckningspoliser är eller snart kommer att vara hemma med små barn.

Hos Norrköpingspolisen råder en extrem babyboom. Jenny Franzén, mamma till drygt månadsgamla Loke, och Therese Eliasson med Lionell – som är sex månader gammal – hör till de nyblivna föräldrarna. I deras turlag, som består av sammanlagt 14 personer, är alla utom fyra föräldralediga.

– Det blir ju så att de som inte har barn får ta många helger. Vi klarar att köra en minimilista men det sliter, säger Jenny Franzén.

Polisområdeschefen Anne Asp bjuder återkommande in nyblivna föräldrar på fika. Hon säger att hon tycker att det är en trevlig form av personalvård och nämner sedan eftertänksamt att också arbetsgivaren har nytta av föräldraskapet.

– Nog är det tydligt? Jag ser hur de yngre kollegorna kommer tillbaka som föräldrar och är lite mognare och har en större förståelse. De blir ofta bättre poliser på kuppen.

För Norrköpingspolisens del handlar det om ett stort antal personer då 16 av 140 anställda är föräldralediga i skrivande stund.

– Men det är inte unikt för oss. Medelåldern bland poliser har sjunkit och det är vanligt att man börjar fundera på barn då man har en säker inkomst.

Själv har Anne Asp varit hemma med fyra barn, då synen på föräldraledighet var en helt annan än nu trots att det inte var så länge sedan. Hon berättar att det sällan var lönt för en kvinna att söka högre tjänster i samband med barnledighet. Rättigheterna fanns där i teorin men med praktiken var det sämre ställt.

– Det var 1980-tal och jag fick höra både det ena och det andra. Hade jag sagt något liknande idag till min personal skulle anmälningarna ha stått som spön i backen, säger Anne Asp och fortsätter:

– Jag sattes på undantag och fick som gravid jobba med ganska farliga uppgifter inomhus. Som i arresten och med förhör med misstänkta.

Foto: Henrik Witt

Redan då utfärdade hon ett löfte till sig själv: Om hon i framtiden fick något att säga till om inom polisorganisationen tänkte hon underlätta för småbarnsföräldrar. 2000-talets poliser skulle slippa att uppleva det motstånd som hennes egna generationskamrater möttes av då de försökte kombinera familjeliv och yrkeskarriär.

Också inspektör Annja Neumayer, Polisförbundet, vittnar om hur det var att vara mamma och polis för ett par decennier sedan. Hon jobbade ute till vecka 20 – eller så länge som det gick att spänna på sig kopplet. En inställning som präglade hennes polisgeneration. Ibland, påpekar hon, kan det uppstå friktion mellan yngre och äldre kollegor i samband med föräldraledighet just för att deras erfarenheter skiljer sig åt. De har fått sina barn under olika tidsperioder och givits olika förutsättningar på jobbet.

– Ett exempel är föräldraledighet i samband med semester, då jag hade småbarn var det tabu. Nu är inställningen bland yngre kolleger en helt annan och det tycker jag är väldigt bra. Men naturligtvis kan det leda till spänningar.

Norrköping är spridningsort för den nya syntetiska drogen MDPV som sätter stor press på polisen, sjukvården och de sociala myndigheterna eftersom missbrukarna blir extremt våldsamma och utåtagerande. Därtill kommer de allt vanligare uppgörelserna mellan medlemmarna i olika kriminella nätverk. För tillfället handlar mycket om rena brandkårsutryckningar och det finns inte personal nog för att sätta in civila patruller.

Anne Asp inflikar att situationen är knepig. Men sedan tillägger hon med ett snett leende att så länge inte alla poliser blir gravida samtidigt finns det marginaler. Som ytterst ansvarig för att scheman och planering ska gå ihop håller hon på semesteravtalet, som inte är förhandlingsbart: Ledighetsansökningarna för föräldraledighet inför sommaren måste vara på plats senast den 15 mars.

– Ett par barnledigheter som kommer för sent kan ju stjälpa hela planeringen och det vill jag inte vara med om. Annars existerar det naturligtvis inga begränsningar.

Denna positiva inställning till föräldraskap är en relativ nyhet, enligt de samlade föräldrarna. Eller snarare var det tills nyligen hos Norrköpingspolisen som det är på många arbetsplatser. Att vara ledig med barn, och att dessförinnan vara gravid, är en rättighet och reglerna är lätta att peka på. Men mellan teori och praktik är avståndet långt. Det är inte lätt att skaka av sig bilden av hur tidigare decenniers syn på föräldraskap fortfarande sitter i väggarna.

– Jag hade förhör, jobbade i arresten och var på husrannsakan i princip fram till förlossningen. Dessutom fick jag höra från chefshåll att jag var besvärlig då jag kom med invändningar, berättar Desirée Nilsson, mamma till tvillingarna Nellie Nathalie som har hunnit bli fem månader gamla.

Hon beskriver en komplicerad situation. Att kombinera arbete och en graviditet innebär att många krafter måste balanseras. Omgivningens krav, det egna måendet och inte minst personliga ambitioner.

– Man vill ju vara framåt och hålla förhör. Samtidigt gäller det att känna sina gränser. Och andras gränser, det är ju inte meningen att kollegan ska uppleva otrygghet i jobbet för att jag är gravid.

Mikaela Kym konstaterar att hon under sin graviditet upplevde att arbetskamraterna ibland var för omhändertagande. Lite väl nervösa för hennes hälsa. Nu har Viggo fyllt sex månader och hon är hemma på heltid. Pappa är Niklas Abrahamsson, också polis i Norrköping. Han ska vara pappaledig 40 procent under våren och nämner att en graviditet innebär extra oro om båda föräldrarna är poliser.

– Jag blev arg då jag förstod att Mikaela höll förhör till exempel. För egen del har jag peppats att ta ut mycket pappaledighet, av en manlig chef för övrigt. Jag tror att inställningen hänger mer på person än kön.

” Ledingen ser positivt på föräldraskap”

För att förebygga arbetsskador och skapa tydlighet i samband med föräldraskap har Polisförbundet i Östergötland tagit fram en policy med tydliga riktlinjer som stöd till chefer med personal som är gravid eller ammar.

Det tog några år, men nu är det klart och Polisförbundet i Östergötland väntar på arbetsgivarens rektion på policydokumentet om hur gravida och ammande kvinnor ska bemötas.

– Vi trycker på att det ska tydliggöras att ledingen ser positivt på föräldraskap, det framgår redan av första raden, säger Måns Borgny, huvudskyddsombud.

Han nämner att det under se senaste åren har funnits en hel del problem i bemötandet av gravida. Därför tycker han att det är viktigt att skapa tydlighet, alla ska veta vad som väntar under graviditeten och efter den. Bland det som irriterat mest är att personer som tar ut föräldraledighet betraktas som ett problem och skuldbeläggs, inte sällan med antydningar om att kollegorna försätts i en svår situation.

– Det är inte schysst. Med bra planering går det att få ihop verksamheten.

Illustration: Emma Hanquist.

Chefers arbetsmiljö inverkar inte bara på deras hälsa – utan även på deras ledarskap. Det visar forskning från Linköpings universitet.

Illustration: Emma Hanquist.

Chefers arbetsmiljö inverkar inte bara på deras hälsa – utan även på deras ledarskap. Det visar forskning från Linköpings universitet. De lägsta cheferna är mest sårbara. 

Många chefer ansvarar för sina medarbetares arbetsmiljö, men vem värnar egentligen chefernas väl och ve? Frågan aktualiseras i en doktorsavhandling från Linköpings universitet, där Daniel Lundqvist analyserat kopplingen mellan chefers hälsa, psykosociala arbetsvillkor och ledarskap. Hans studier visar att de tre komponenterna är sammaflätade, och att chefernas arbetsmiljö påverkar medarbetarna. En pressad chef får sämre hälsa och utövar ett sämre ledarskap. Därmed försämras relationen till medarbetarna.

– Inom ledarskapsforskningen är det väldigt starkt fokus på individen chefen. Chefer förutsätts nästan ha ett genetiskt anlag som gör dem till bra ledare. Men det räcker inte att skicka iväg dem på en ledarskapskurs, de måste ha en bra miljö på arbetsplatsen också, säger Daniel Lundqvist.

Mest utsatta är cheferna på de lägsta nivåerna, så kallade första linjens chefer. De är ofta operativt ansvariga för att den dagliga verksamheten ska rulla, och har krav på sig att vara närvarande och tillgängliga. Till skillnad från de högre cheferna – som har mer långsiktiga och strategiska uppgifter – löper deras jobb i korta intervall. De tvingas göra brandkårsutryckningar fastän de kanske egentligen behöver ta tag i saker vid den egna datorn.

– I min studie var första linjens chefer väldigt tydliga med att de behöver arbetsvillkor som ger dem förutsättningar för att de ska må bra och nå förväntade resultat. De pratade om det i mycket högre utsträckning än övriga chefer. Första linjens chefer upplevde också att de har det mer stressigt, säger Daniel Lundqvist.

Hur många anställda chefen har under sig tycks inte inverka på hennes eller hans välmående, enligt forskningen. Men däremot har det betydelse för hur chefen uppskattas som ledare. Ju fler underställda, desto sämre ledare. En trolig förklaring tros vara det så kallade transformativa ledarskapet, som bland annat handlar om att motivera, coacha och uppmuntra sina medarbetare.

Daniel Lundqvist. Foto: Ann-Mari Pykett.

– Har man många anställda hinner man nog inte med att göra det här i samma utsträckning som annars, säger Daniel Lundqvist.

Vad är din viktigaste slutsats?
– Att chefens arbetsmiljö har betydelse för medarbetarna. I forskningssammanhang är förhållandet mellan arbetsmiljö och ledarskap inte så belagt, det är ett fynd som jag är lite stolt över.

Foto: Magnus Laupa

Teveprogrammet Efterlyst var omdebatterat redan från start. Men efter över 20 år har konceptet satt sig och tv3:s guldkalv räknas som ett seriöst magasin som Polisen samarbetar med.

Foto: Magnus Laupa

Teveprogrammet Efterlyst var omdebatterat redan från start. Men efter över 20 år har konceptet satt sig och tv3:s guldkalv räknas som ett seriöst magasin som Polisen samarbetar med.

– Vi vet att de inte förvränger informationen på det sätt som annan media ibland gör, säger kriminalinspektör Johan Winell.

Det är torsdagsmorgon i Stockholmsområdet Alby och regnet hänger i luften. Kommissarie Daniel Löfgren på Södertörnspolisen pratar upplägg med en av Efterlysts fem reportrar – Valentina Xhaferi. En bit från kameran står kriminalinspektör Johan Winell, vars utseende ska förbli okänt eftersom han arbetar som spanare.

Fallet gäller ett knivmord på en ung man, som utifrån vad som är känt, befann sig på fel ställe vid fel tidpunkt. En skötsam person som inte förekom i polisens register dog några meter från platsen där vi står. Nu gäller det att hitta vittnen i ett område där kulturen att inte prata med polisen sprider sig som en skogsbrand.

– Det är ett stort problem och vi använder Efterlyst ganska mycket, säger Johan Winell.

Stämningen är avslappnad och Valentina Xhaferi kämpar för att påverka Daniel Löfgrens utstrålning och sinnesstämning så att brottet framstår så tydligt och upprörande som möjligt. Hon berättar om psykologin bakom programmet och om hur betungande det kan vara att möta offer och anhöriga med målet att styra in dem i ett fungerande tevebeteende.

– Vi vill träffa de drabbade för att visa människan bakom brottet. Det är inte alltid lätt för dem att öppna sig och därför är det viktigt att lyssna. Man får låta intervjun ta tid och kanske vara tyst även när man fått ett svar. Tystnaden är den bästa frågan.

Foto: Magnus Laupa

Ibland blir det dragkamp. Reportrarna strävar efter yta, poliserna efter att en utredning ska utvecklas i rätt riktning. Men det överordnade målet är gemensamt, att lösa brott. Konceptet är beprövat. Efterlyst är en välbevarad veteran från den svenska kommersiella tevens barndom, en veteran som nyligen fyllde 46 säsonger. Inte längre den ifrågasatta nykomlingen som förknippades med en rad uppmärksammade satsningar – inte sällan kritiserade för dålig smak, inte sällan signerade Fylking eller Aschberg. Istället är programmet, som går ut på att tittarna ska ringa och tipsa poliser och polisstudenter som sitter med i studion, en etablerad institution. Hasse Aro har varit programledare hela tiden, sånär som under det första året. Polisprofessorn Leif GW Persson, numera emeritus, var en tittarfavorit innan han gick vidare till SVT:s Veckans Brott. Andra experter som åklagaren Brynolf Wendt och advokaten och författaren Jens Lapidus har kommit och gått. I dag är det den före detta justitieministern Thomas Bodström, vid sidan om programledaren själv, som bär upp kändisskapet i produktionsbolaget Strix lokaler i centrala Stockholm. Här samlas producenter, programledare, reportrar, studiofolk, poliser och profilexperter inför säsongspremiären. Premiär är premiär och spända nerver hör direktsändningssituationen till. Även Hasse Aro tillstår att han är nervös. Men det är förväntan som är det bestående intrycket när de medverkande laddar upp över renskav med efterföljande kaffe och kaka.

– Som hemma, det måste vara för vår skull, säger Börje Öhman.

Han har synts i Efterlyst vid flera tillfällen, kommissarien från Sundsvall som tidigare var chef för Länskriminalen och numera arbetar som informationschef. I dag är han på plats tillsammans med sin kollega kriminalinspektören Josefine Perming Tengqvist. För henne är det debut och hon skakar på huvudet som svar på frågan om hon är nervös.

Sedan säger hon:

– Inte än i alla fall, men det kommer väl …

Det är de brutala morden på en man och en kvinna i 70-årsåldern i Brattås utanför Härnösand som är orsaken till att hon har åkt ner till Stockholm. Dådet, som inträffade 2005, har tagits upp i Efterlyst tidigare, utan resultat. Nu finns det nya uppgifter angående ett fordon och Josefine Perming Tengqvist ska senare under kvällen berätta för tittarna om delar av utredningsläget och vädja om tips.

Hon är försiktigt hoppfull:

– Det har gått ganska lång tid, men jag tror nog att vi kan få in något vi har nytta av. Att lösa morden hade varit en lättnad.

Innan tevedebuten drar hon fallet för ett 15-tal polisstudenter, de flesta förstaterminare, som ska ta emot samtal från allmänheten under kvällen. Många av dem var dagisbarn, några rentav ofödda då det första programmet sändes. Nu sitter de rakryggade och uppmärksamma och lyssnar på visdomsord om tevemakeri.

Producenten Mikael Ekman inleder med att berätta att åtta av tio misstänkta som visas upp på bild eller i filmsekvenser lagförs. Det märks att han har hållit liknande anföranden tidigare och det är tydligt att målet är att skapa en positiv anda. De blivande poliserna ska uppskatta Efterlyst, och helst ska det goda intrycket överleva och följa dem ut i en professionell vardag då de mitt i en svår utredning kommer att tänka på: Just, ja. Efterlyst … Använd oss! är kontentan av producentens brandtal.

– Får vi en förmiddag på plats med polisen når vi ut till 600 000 svenska hushåll. Det är som att genomföra operation dörrknackning till lika många.

– Vi vill ha med offer och känslor! Varför? För att det finns idioter där ute som tycker att en misshandel är imponerande och därför måste se resultatet för att inte inspireras. Dessutom klarar det upp våra egna sinnen.

Mikael Ekman rör sig inom områdesgränser som han kan. Många ickepoliser, inte minst journalister, vet hur svårt det är att behärska polisvardagens termer utan att snubbla. Han är knuten till stiftelsen Expo och håller föreläsningar och skriver böcker om hatbrott. Någonstans, någon gång, låg en ifylld ansökan till polisutbildningen redo – men annat kom emellan och nu bedömer han att tåget har gått.

Kriminalinspektören Lennart Gustafsson är som Mikael Ekman fastän tvärtom, han är polisen som använder journalistikens begrepp utan att göra lekmannens misstag. Pratar puffar och understryker att studiosituationen ska föra tankarna till en polisstation.

– Rör er, gå förbi med ett papper i handen när ni inte svarar i telefon.

På frågan om vad landets poliser generellt tycker om programformen svarar han att det är åldersrelaterat. Äldre kollegor vill lösa brott utan medias inblandning, yngre har ofta en positiv inställning. Dåvarande rikspolischefen Björn Eriksson presenterade idén med en holländsk serie som förlaga. Bland senare chefer har omdömena varierat. En före detta länspolismästare var negativ under sin tid.

– Det rörde sig om kritik som gick ut på att Stockholmspolisen inte var med, vilket var fel i sak. Och att allmänheten skrämdes av tuffa inslag.

Ser du själv några faror?

– Om det blir fel, ja. Men jag brukar understryka att poliserna måste lägga ribban och se allt material i förväg. Jag landar i att oavsett vad vi tycker vore det nästan tjänstefel om polisen inte befann sig på en plats dit det strömmar in så många tips.

Lennart Gustafsson har medverkat i Efterlyst sedan 1996. Till vardags arbetar han på Rikskrim som en av fyra poliser som fortfarande strävar med Palmeutredningen. Han är den enda som var med redan under mordnatten. Men för stunden är det brott av senare datum som upptar hans intresse.

Han säger:

– Ropa på Josefine om det kommer in något intressant om Brattåsmorden. Ibland hamnar man i konstiga samtal. Avsluta så snabb men korrekt som möjligt, någon som blir illa bemött vid en första poliskontakt ringer aldrig igen.

– Och om någon vill vara anonym så tjata inte. Han eller hon har redan bestämt sig, förresten härrör många av våra bästa tips från anonyma uppgiftslämnare.

Frågorna kommer först lite tvekande, sedan snabbt.
– Bandas samtalen?

– Nej.

– Om någon ringer och säger att det var jag som gjorde det?

– Kontakta en av de erfarna poliserna.

– Men det ringer en del lustigkurrar också. Det är en sida av vår verklighet, det märker ni när ni kommer ut i verksamheten. Fråga förresten Roger också om ni undrar över något praktiskt.

Polisstuderande Roger Silvander är med om sin 19:e sändning. Halkade, med egna ord, in på ett bananskal. Men när han är färdig polis kommer han också att vara färdig med tevekarriären.

– Jag tror inte att jag hinner. Men det har varit en väldigt bra tid, jag har lärt mig mycket.

Klockan är strax efter 22, kamerorna stängs av och ljuset tonas ner. Programledaren Hasse Aro rekommenderar kokosbollar av en sort som tydligen har hängt med sedan starten. Han ser lite trött ut och verkar vara sugen på hemfärd men svarar pliktskyldigt på Polistidningens frågor. De flesta har ställts otaliga gånger och Efterlysts ansikte utåt vänder sig inte inåt med samma energi som poliserna, producenten och reportrarna.

Kvällens facit är bland annat: Ett 15-tal tips angående Brattåsmorden. Tolv tips om en man som överfaller och våldtar barn i Malmö. Tio tips om en misshandel i Sala och flera namnförslag knutna till skjutningar i Göteborg.

Mångsysslaren Thomas Bodström i sin roll som expert väljer själv bland de många tittarfrågorna från platsen några meter från programledaren Hasse Aro och hans team.

 ”Bra sätt för oss att nå ut”

Rikskrim och Efterlyst i samtal om samarbete.

Per Wadhed, chef för Rikskriminalpolisens kriminalpolisenhet, har träffat Efterlysts producent för att diskutera nya samarbetsformer.
– Det handlar om sådant som vilken typ av ärenden som vi tror kan ge bra resultat om de tas upp. Samtidigt behöver polisen veta vilken sorts information vi kan bidra med till programmen, säger han.

Ett exempel på detta är då polisen gick ut i Efterlyst med uppgifter om alias i ett pågående groomingärende.
– Det är ett bra sätt för oss att nå ut med information till utsatta. Att vi har ett upparbetat samarbete och i förväg kan diskutera igenom frågorna så att informationen blir korrekt är en fördel.

Illustration: Emma Hanquist

Tydlighet, respekt och förståelse är tre ledord vid kontakt med personer som har ADHD. 

Illustration Emma Hanquist

Tydlighet, respekt och förståelse är tre ledord vid kontakt med personer som har ADHD. Det ger bättre förutsättningar för friktionsfria möten under tuffa förhållanden.
– Det man möter är inte ovilja utan en reell funktionsnedsättning, säger Olle Hård vid Riksförbundet Attention.

Det ska sägas direkt: alla är vi individer, och en diagnos innebär inte likriktning. Diagnosen ADHD finns dessutom i flera varianter.

Men välkänt är att den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD, framförallt kännetecknad av bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet, återfinns hos en fjärdedel av internerna vid svenska anstalter. Siffror som ligger i linje med undersökningar i ett flertal länder. Vidare visar Attentions siffror att cirka var tredje blandmissbrukare och var femte alkoholmissbrukare har ADHD.
Allt fler vuxna får också diagnosen som tidigare slarvigt mest förknippades med bråkiga barn. Det här ökar kunskapsbehovet.

Personer med ADHD som lyckats ta sig ur missbruk eller kriminalitet återfaller ofta till sin destruktiva livsstil. Orsakerna kan vara många; impulsiv personlighet, depressioner och ångesttillstånd samt ett samhälle som missförstår och fördömer. Det sistnämnda är fokus i det pågående så kallade Fri-projektet i Attentions regi.
– Kunskap är vägen till förståelse och relevant bemötande, säger projektledaren Olle Hård.

Projektet fokuserar i hög grad på utbildning, bland annat av anställda inom socialtjänst och kriminalvård, som möter personer efter frigivning.

Än så länge har poliser inte deltagit men det är något Olle Hård varmt välkomnar.
Fri-projektet föregicks av en förstudie år 2012. Ett 50-tal personer – alltifrån intagna till anhöriga, representanter från myndigheter, organisationer, frivilligarbetare och forskare – intervjuades. Frågorna handlade bland annat om synen på ADHD och de svarandes uppfattning om det bästa stödet.

Svaren präglades i hög utsträckning av behovet av mer kunskap samt konkret hjälp från samhället. Bland annat uppgav en svarande att ”det kan väl var och en tänka sig hur svårt det skulle vara att lämna allt man kan och känner till för att byta liv?”.

Just att återanpassa sig, blir för många oerhört tufft, enligt Olle Hård.
– Att systemet är trögt behöver man lära sig.
Han syftar bland annat på myndighetskontakter, att skaffa jobb och bostad.
– Man har så lite nytt och bra att luta sig på och så mycket gammalt som är dåligt. Det gör att en del känner sig så motarbetade att de struntar i allt.

Lotta Isacsson

Vanliga symptom vid ADHD

• Bristande uppmärksamhet
• Överaktivitet eller passivitet
• Hetsigt humör
• Svårt att tolka sinnesintryck
• Impulsivitet
• Svårigheter med socialt samspel
• Lätt att glömma och tappa bort saker
• Många tankar på en gång
• Svårt att passa tider och planera
• Motoriska problem
• Sömnproblem, ångest, nedstämdhet
• Låg självkänsla

Omdiskuterad diagnos

ADHD, Attention Deficit/Hyperactivity Disorder, är en utvecklingsavvikelse som debuterar i barndomen och i olika grad kvarstår i vuxen ålder. Cirka fem procent av alla barn bedöms ha ADHD som finns i olika varianter men i helhet faller inom ramen för NPF, Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar. Orsaken är oklar men anses bero på bland annat ärftliga och utvecklingspsykologiska faktorer. Behandlingsmetoderna handlar i allmänhet om medicinering och/eller terapi.

Genom åren har med jämna mellanrum debatter om diagnosens vara eller icke vara, samt om de centralstimulerande läkemedel som används vid medicineringen, flammat upp. Bland annat ifrågasattes diagnosen nyligen av den amerikanske neurologen Richard Saul.

Fri-projektet

Attentions Fri-projekt drivs med medel från Allmänna Arvsfonden. Hittills har cirka 400 personer deltagit i projektets kortkurser. Förutom grundläggande kunskap om diagnosen ges konkreta råd för en smidigare kontakt med personer med ADHD. Just nu utformas också en webbplats, så småningom med kompletterande app, med en guide till vilka instanser som sköter vad i samhället.

Källor: Nationalencyklopedin, Attention, Landstinget i Uppsala län, Vårdguiden

Illustration: Emma Hanquist

Sociala medier ger polisen nya möjligheter att kommunicera och kontrollera information.

Illustration: Emma Hanquist

Bloggar, Facebook och Twitter ger polisen nya möjligheter att spana och kommunicera. Samtidigt innebär de en risk eftersom även kriminella får nya verktyg. Forskare i Göteborg kartlägger nu hur bland annat polisen kan dra fördel av tekniken.

– Det är en paradox att å ena sidan ha ett verktyg som är så bra på att skapa dialog, men som också kan användas av medborgare för att snabbt starta och kanalisera missnöjesyttringar och samla en mobb mot enskilda poliser eller tjänstemän. De kan utsättas för arbetsrelaterad stress när okända personer granskar dem med potential att orsaka ett näthat som sprids till många fler på internet, säger professor Jan Ljungberg vid Institutionen för tillämpad informationsteknologi, som leder projektet.

Det som är speciellt med sociala medier är att vem som helst kan samla opinion och sprida åsikter, bortom myndigheters och de traditionella mediehusens kontroll.  Den ökande användningen av sociala medier ser Jan Ljungberg som dubbelverkande.

- Samtidigt som myndighetens insyn i medborgarnas liv förbättras, och därmed ger nya möjligheter att utreda olika ärenden, så uppstår nya svåra frågor om övervakning, äganderätt av information och integritetsskydd. Lagar och policys är inte alltid anpassade till den nya tekniken.

Det skapar nya frågeställningar om integriteten. All nätmobbning har visat en sårbarhet som det är svårt att skydda sig emot, när vem som helst anonymt kan lägga upp texter och bilder på nätet.

Dessutom uppstår en ägandeproblematik. Äganderätten av mycket information tillfaller exempelvis Google och Facebook. Frågan är hur mycket information som polisen kan lägga upp på dessa medier? I projektet undersöks även hur myndighetens legitimitet överensstämmer med den öppna informationsstrukturen hos sociala medier.

- Myndighetsutövning vilar på legitimitet, men många medborgare betraktar även sina egna aktiviteter som legitima. Vi tittar på hur den nya tekniken kan förstärka eller störa de normsystem vi har och vad som händer om den nya tekniken får en störande inverkan även på en så reglerad myndighet som polisen, berättar Jan Ljungberg.

Projektet kommer att intervjua poliser i syfte att undersöka när och hur de faktiskt använder sig av sociala medier, och hur de ser på möjligheter och risker med sociala medier i sitt arbete med ”klienter”. Vidare görs observationer på internet för att följa de aktiviteter som myndigheten faktiskt bedriver.

- Vi är inte ute efter att värdera hur poliser använder sociala medier, utan vad det får för konsekvenser för arbete och organisation, hur det påverkar enskilda poliser – inte vad som är rätt eller fel, slutar Jan Ljungberg.

Bill Erlandsson

Foto: Johan Svanestrand.

Sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och svårt att bemästra med cykel på snötäckta vägar.

Övning pågår. Två studenter tar hand om en överförfriskad man, figuranten Oscar From. Foto: Johan Svanestrand.

Den täta sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och inte helt lätt att bemästra med cykel på snötäckta vägar. För den som har en kvart på sig gäller det att trampa fort.

Det är lugnt i polisutbildningens lokaler på Umestan så här en vanlig tisdagsförmiddag. Fem studenter diskuterar katastrofmedicin i ett mötesrum inför en övning på Sandö med ambulans- och brandpersonal, i ett annat pratar två med varandra bakom halvt nedfällda träpersienner. Termosar och lunchlådor sticker upp bland laptops och anteckningsblock och vinterjackor hänger som tjocka fällar över stolsryggarna. En lärare hastar förbi och hälsar glatt.
– Det är bra sammanhållning här, säger Jens Melinder, som kommer från Kramfors 20 mil söderut och medvetet sökt sig till utbildningen i Umeå.

– Jo, jag ville vara kvar här uppe. Men det är kul med variationen av elever, att de kommer från olika delar av Sverige, säger han.

I kårhuset strax utanför hänger öllukten kvar efter helgens fest. Här äter polisstudenter sin medhavda lunch på veckodagar eller hänger på håltimmar. Men huset används också för grupparbeten och plugg.
– Det är rätt bra att vi har det här lite för oss själva och att det ligger lite avsides såhär. Det blir ju lätt mycket uppmärksamhet kring allt vi polisstudenter gör, säger Erik Svensson, ordförande för Polisförbundets studentförening i stan och uppflyttad från Helsingborg.

Han nickar mot den röda längan med övningslokaler tvärs över gräsmattan. Även den nära till hands, i alla fall när studenterna redan befinner sig här på Umestan. Lokalerna på det gamla regementsområdet I 20 – som utöver polisutbildningen bland annat inhyser en gymnasieskola och en rad företag – ligger nämligen en bra bit från universitetet. Inte helt okomplicerat när studenterna ska förflytta sig mellan lektioner på de olika platserna.
– Vi kan ha en övning i vapen här och sen en lektion i juridik på universitetet en kvart senare. Då hinner man knappt, förklarar Jens Melinder, som uppskattar att det tar 20 minuter att cykla emellan.
– Man blir väldigt populär om man har bil, säger han och skrattar.

Som representanter för studenterna har de upplyst utbildningens

ansvariga om problemet, och de är införstådda. Önskan är att på sikt flytta skolans lokaler från Umestan till universitetsområdet, men det kräver framförhållning. Och för en uppdragsutbildning beställd av Rikspolisstyrelsen är det svårt att ha. Trots att Umeå universitet drivit polisutbildningen i 13 år förlängs uppdraget fortfarande med treårsintervall.

– RPS som hyr lokalerna på Umestan är positiva till att låta verksamheten flytta, men universitetet behöver någon sorts garanti för att RPS i alla fall kan garantera delar av kostnaderna för en eventuell omställning, säger Lars-Erik Lauritz, föreståndare för polisutbildningen i Umeå.

Enligt honom går det bra att samarbeta med RPS, som bland annat fördelar studieplatser mellan de olika polisutbildningarna. De för en bra dialog.
– Men det är klart att vi gärna skulle se en jämnare tillströmning av studenter, och besked om tilldelningen av studenter tidigare än i dag, för att underlätta planeringen av utbildningen. Vi har haft väldiga upp- och nergångar under åren som gått, säger han.

Men Lars-Erik Lauritz och studierektorn Pontus Bergh har större förhoppningar än så gällande polisutbildningen i Umeå. Den bör bli treårig och akademisk. Treårig för att alla moment på utbildningen ska få det utrymme som de egentligen kräver. Akademisk för att det är i samspelet mellan teori och praktik som utbildningen blir riktigt bra, anser de.
– Vi tror på integrering. Mellan forskning och utbildning, grundutbildning och vidareutbildning, teori och praktik. Delarna befruktar varandra. Vår ambition är att ämnet polisiärt arbete ska vara en helhet och inte ett antal byggstenar som läggs på varandra, säger Lars-Erik Lauritz.

En akademisk utbildning möjliggör också viktig polisforskning, som knappt existerar i Sverige i dag. Den forskning som finns är gjord med andra ämnen som utgångspunkt, som ekonomi och psykologi, påminner Lars-Erik Lauritz. Konsekvensen blir att forskaren studerar polisverksamhet en period och sen återgår till sitt eget ämne. Det byggs aldrig upp någon kontinuitet.
– Eftersom en uppdragsutbildning inte kvalificerar för en forskarutbildning är det en väldigt lång process för poliser att börja forska. De måste kort sagt ha en examen i ett annat ämne också för att få börja en forskarutbildning, säger han.

Men bland andraårsstudenterna på Umestan är frågan inte särskilt het. Här pratar man aspirantplatser, hemresor och risken att inte bli godkänd på eftermiddagens fiktiva brottsplatsundersökning. Ett studieår till är väl okej om assistentlönen höjs, anser någon. Det beror på vad det fylls med, anser en annan, mer teori behövs inte. Ett gemensamt budskap verkar dock finnas hos polisstudenterna: ge oss mer praktik.
– Vi har väsentligt mycket färre timmar i vapen och radio än studenterna i Stockholm, säger Erik Svensson.
– Det är en oro, säger Jens Melinder.

Men den mesta kritiken handlar om varvningen av teori och praktik. I dag börjar ett utbildningsmoment ofta med en praktisk övning där studenterna får prova hur något känns. Sedan kopplas teori och diskussioner på. Därefter är tanken att de ska öva igen men det hinns sällan med, förklarar studenterna. Det är för mycket som ska in i utbildningen på för kort tid.
– Om allt ska tryckas in i utbildningen, lägg på ett år då så att vi hinner, säger Jens Melinder.

För studenterna har övningarna hög prioritet, kunskap ger säkerhet och just här vet Jens Melinder vad han pratar om. Innan han kom till Umeå jobbade han med vägarbeten i tio år, med tung trafik tätt inpå kroppen. Erfarenheterna fick honom att engagera sig i studentföreningen från termin ett.
– Jag har sett dålig arbetsmiljö så för mig är det här viktigt, förklarar han.

Just den här dagen tycks ändå de flesta nöjda med att de hamnat i just Umeå. Ledningen lyssnar på deras åsikter och lärarna är ”hur bra som helst”.
– Vi har väldigt engagerade lärare, särskilt i skytte. De tar av sin tid utanför ordinarie lektionstid och ger extralektioner till elever för att de ska klara sig, säger Erik Svensson, som inte medvetet sökte sig hit men ändå är glad att han kom in.
– Jag hade aldrig bott så här långt norrut annars.

När mörkret faller klockan två lämnar elva personer i polisuniform sin lektionssal på Umestan och går mot övningslängan i grupper om två och tre. I dagens brottsplatsundersökning på baren Blue Oyster, i affären och lägenheterna ska inget undgå deras granskande blickar. De svarta teknikväskorna är genomgångna och ficklamporna och kamerorna med.
– Jag vill ha en noggrann beskrivning om var någonstans på brottsplatsen spåren finns, och det är inte bara jag som vill ha det. Var de finns har betydelse, uppmanar läraren och polisen Petra Freudenthal innan de ger sig av.

Bilder tas, hårstrån hittas och ficklampor tänds.
– Här är tidspressen det svåra, kommenterar Erik Svensson efter en stund.
– Hade vi fått lägga två timmar hade vi fått med mycket mer.

Foto: Mikael Söderberg/ Forever Cristalized.

Fallskärmshopparen Martin Libelt var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.Han var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.

Foto: Johan Svanestrand.

Martin Libelt har precis avslutat tredje dagen på sitt nya jobb på Tullen i Stockholm. Han tar på sig sin svarta ryggsäck och beger sig mot utgången och det gråmulna vädret. Ikväll ska han skjuta bågskytte men först hem till lägenheten i Sundbyberg, en nybyggd tvåa med närhet till allt.

Trots att det bara var några månader sedan han flyttade hit till huvudstaden känner han att han trivs. Här finns vännerna, möjligheterna, resurserna. Ändå valde han att bo kvar hemma i Västerås när han började på Polishögskolan i Sörentorp för några år sen, löste pendling och extrautgifter genom att skaffa en folkabuss som klasskompisarna fick köpa in sig i.
– Vi var fyra i min kull som pendlade ihop från Västerås. Sen när nästa kull började blev det fyra till. Då köpte jag bussen, säger han och ler åt minnet.

Det blev 1 100 kronor per person och månad. Man körde var åttonde dag, resten av tiden kunde ägnas åt plugg, sömn och prat.
– Det var rätt kul, man lärde ju verkligen känna varandra.

Ute har det blivit mörkt när Tullens portar smäller igen bakom Martin Libelt. Han korsar gatan, låser upp sin nya Volkswagen Passat och kör efter några högersvängar ut på Valhallavägen. Att gå Polishögskolan var en dröm från lumpartiden och han stortrivdes. Målet var att jobba som polis i yttre tjänst, få det där mötet med människorna. Han minns känslan av att vara nära.
– Du börjar säga ”vi” redan på termin ett. Att ha gått ut termin tre, då är du på väg in på stadion. Allt är klart.

Men det var inte klart. Sommaren 2012 innan Martin Libelt skulle börja sin sista termin på Polishögskolan gjorde han ett avancerat fallskärmshopp på Västkusten. Han missbedömde avståndet till marken, planade ut för sent och vaknade 17 dagar senare på Sahlgrenska sjukhuset. Ryggmärgsskadad. Utan känsel från midjan och nedåt.
– Jag svängde för tidigt kan man säga, landade i över hundra kilometer i timmen.

Enligt läkarna är det ett under att han överlevde. Kanske beror det på fallskärmshopparen som råkade vara på plats, som var läkare och hade medicinsk utrustning med sig. Han tog hand om Martin Libelt direkt och hade hela tiden kontakt med ambulansen som var på väg ut. Kanske beror det på att olyckan skedde nära Sahlgrenska sjukhuset och dess traumaenhet, som sägs vara en av Europas bästa.
– De fick återuppliva mig tre gånger.

Gatlyktorna sträcker sina långa halsar över Valhallavägen och lyser upp den breda körbanan. Så här strax före fem går det fortfarande att ta sig fram, sen tätnar trafiken. Martin Libelt saktar in. Han minns ingenting från olyckan, bara att han åkte ner till Västkusten med två kompisar för att hålla i ett läger i avancerad fallskärmshoppning. Sen är det blankt. Men i och med flytten tillbaka till lägenheten i Västerås många månader senare, med snömodd utanför dörren och klasskompisarna upptagna på Sörentorp, tvingades han in i en ny verklighet. Och sakta kom insikten.
– Mitt liv gick i kras. Jag ville ju gå Polishögskolan, jag skulle jobba i yttre tjänst. Jag är inte den som sätter mig bakom ett skrivbord. Det är min största sorg. Jag kan inte träna mig tillbaka. Jag kan inte det.

Martin Libelt satte världsrekord i världens största wingsuit-formation 2009. Foto: Mikael Söderberg /Forever Cristalized.

Den polis som skadar sig får fortsätta jobba, även om skadan medför ett handikapp. Men den som går polisutbildningen måste godkännas på alla delmoment för att få sin examen. Så vad skulle hända nu? Martin Libelt träffade Polishögskolans studierektor när han fortfarande låg kvar på sjukhuset. Senare även rektorn. Det besked han då fick var ”Vill du gå klart utbildningen så löser vi det.” Det handlade om att söka dispens för olika delmoment och om en möjlig start på hans sista termin i september 2013. I samma veva skrev han sitt examensarbete om polisens tillgänglighet tillsammans med en kursare.
– Då tänkte jag att om jag får möjlighet att gå kvar så gör jag det. Men det var jobbigt att åka tillbaka till skolan under examensarbetet och se vad mina gamla kursare gjorde. Kontrasten blev så tydlig, var jag var förut och var jag är nu.

Det blev flera samtal, men efter många turer valde Martin Libelt att ändå tacka nej till fortsatt plugg mot en polisexamen. Då hade kursstarten för hans sista termin skjutits fram och han hade hunnit lära känna läkaren Claes Hulting, som själv är rullstolsburen och arbetar för ryggmärgsskadade i stiftelsen Spinalis. Insikten kom efter ett möte där både skolans representanter och Claes Hulting var med. Tidigare hade Martin Libelt varit beredd att dra in Diskrimineringsombudsmannen om han inte fick plugga klart, men nu förändrades allt.
– Det var ett bra möte. Ju mer vi diskuterade desto mer insåg jag hur komplicerat det var. Det är inte bara att ge dispens från vapen och så vidare. Då har du skalat av så mycket från utbildningen så vad blir det kvar då? Vad blir man? Allt hänger ju ihop.

Efter Mötet sa Claes Hulting: Jag tror inte du mår bra om du går klart.
– Det kändes som en befrielse. Det går att jobba som polis i rullstol men du tar dig inte igenom skolan. Vi har bearbetat det och problematiserat det, det är lättare att ta än ett blankt nej.

Tullens ljusa atriumgård leder in till Martin Libelts nya arbetsplats. Foto: Johan Svanestrand.

Praktiken på Tullen blev en mellanväg och en nystart, som Martin Libelt i dag är glad över. Förhoppningen är att det snart blir en fast tjänst. En av de tyngsta bitarna halvåret innan han började var att inte ha något att göra.
– Det är väldigt skönt att ha en anledning att gå upp på morgonen. Jag är social och vill ha en mental utmaning i min vardag, säger Martin Libelt, som tycker att Polishögskolan skött korten rätt.
– Ska du jobba i yttre tjänst måste du kunna nå de krav som finns, annars utgör du en fara för dig själv och den kollega du arbetar med. Men visst vore det bra att ha en utbildningsgren som är mer specialinriktad, för de som kanske vill jobba med ekobrott, säger han.

Men tillägger:
– Men det var inte det jag var intresserad av.

Foto: Johan Svanestrand

Det finns ingen patentlösning för att hantera våldsamma demonstrationer. Polisen måste hålla örat mot marken och höra vad som jäser i lokalsamhället, säger forskaren Heléne Lööw.

Foto: Johan Svanestrand

Det finns ingen patentlösning för att hantera våldsamma demonstrationer. Polisen måste hålla örat mot marken och höra vad som jäser i lokalsamhället, säger forskaren Heléne Lööw. Först då kan man förutspå extremisternas agerande.

Sverige är storstadsfixerat. Det är ingen nyhet för dem som bor på landets mindre orter, knappt heller för centralorternas invånare och definitivt inte för Heléne Lööw. Hon är experten på högerextremism som redan som tolvåring bestämde sig för att bli forskare. Hon har undervisat poliser sen 80-talet, suttit med i flera regeringsutredningar och var en av initiativtagarna till EU-projektet Godiac, som de senaste åren fått poliser från tolv länder att utbyta erfarenheter i demonstrationstaktik.

Heléne Lööw vet att extremismen finns och inte kommer att försvinna. Och att den sår sina frön i de små samhällena.
– Det går i cykler. Även om den inte blossar upp på tre veckor så kommer den tillbaka.

När vi träffas gäckar upploppet i Stockholmsförorten Kärrtorp i december fortfarande våra minnen. Varför gick det snett? Vad kunde polisen ha gjort annorlunda? Men Heléne Lööw skakar på huvudet åt den uppmärksamhet som händelsen fick i tv, tidningar och radio. Den nynazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen, SMR, har trakasserat folk länge. När det sker i Stockholm blir det plötsligt stora rubriker.
– Uppmärksamheten kring Kärrtorp var nästan komisk. Men händelsen visar att de här organisationerna kan samla sina krafter på små orter, precis som Hells Angels har gjort länge. Där hamnar de under radarn för den mediala cirkusen och polisens prioriteringar. Och överlever, säger hon.

För att kunna förhindra våldsamma upplopp måste polisen följa extremisternas rörelser ute i landet. Noga. Bara då kan de genskjuta deras nästa steg. Extremistgruppernas tillvägagångssätt skiljer sig åt och ändras hela tiden som svar på polisens agerande. Kunskapen för att möta dem finns på sina håll inom polisen, bedömer Heléne Lööw. Men inte i tillräckligt hög utsträckning.
– Det är som på väldigt många andra områden, man gör stora insatser när det smäller till. När vågen ebbar ut försvinner kompetensen. Eller när en ny politisk majoritet tillträder som prioriterar ner en viss typ av brott.

Även gällande kompetens läggs fokus på centralorterna, anser Heléne Lööw. De har kunnig dialogpolis och SPT-projekt som lär poliser motverka oroligheter vid folksamlingar. Men resten av landet då?
– Sverige har ett kraftigt tänk kring storstäder. Men ta förra valrörelsen, då hade Sverigedemokraterna svårt att hålla möten ute i landet över huvud taget på grund av bråk. Även när SMR samlas blir det konstant konflikter. Polisen är inte alltid van vid de organisationer som plötsligt dyker upp.

Samtidigt har det blivit svårare att förutspå händelseförloppen, medger hon. Under Godiac-projektet insåg Heléne Lööw och hennes kolleger själva att de underskattat de sociala mediernas genomslagskraft. I samma veva som de kom ut på fältet för att studera manifestationer i de olika länderna slog sociala medier igenom i stor skala som mobiliseringsvapen. Plötsligt var vem som helst journalist. Demonstranter la ut filmer på nätet och påverkade händelseförloppet på gatan en halvtimme senare. Extremistgruppernas medlemmar, som ofta är duktiga på att filma, började förse nyhetsbyråer med material och kunde styra nyhetsflödet.
– Nu kan du sitta i ett annat land och direkt påverka ett pågående upplopp. Att mobilisera människor, bedöma hur många som kommer eller inte, är en process som successivt äger rum men som hela tiden förändras, säger hon.

Just här ligger också en av polisens utmaningar – att aldrig släppa taget. Själv dyker Heléne Lööw fortfarande upp vid folksamlingar och demonstrationer för att studera mönster och rörelser, utvärdera och analysera. På samma sätt borde polisen bygga in uppföljning och vidareutveckling i sin organisation, anser hon. Det räcker inte att skaffa en metod. Den måste hela tiden omprövas också.
– Alla organisationer älskar checklistor, om vi gör såhär så kommer det att fungera. Men det finns ingen quick fix. Det man vidtar i ett sammanhang kan utlösa våld i andra. Du måste utveckla en förmåga att läsa situationen och aldrig lägga av att själv fundera.

– Om man menar allvar, varför låter man inte fungerande verksamhet fortsätta och avsätter resurser för kunskapsutveckling?

Men polisen som arbetsgivare måste också skapa karriärvägar för sina experter så att de känner att jobbet lönar sig, understryker Heléne Lööw. Poliser med spetskompetens är ovärderliga på fältet. Det gäller att hålla dem kvar i organisationen.
Ytterst ligger ansvaret hos politikerna.
– Om man menar allvar, varför låter man inte fungerande verksamhet fortsätta och avsätter resurser för kunskapsutveckling? Så att det blir hållbart på sikt och vi slipper brandkårsutryckningar och att hela tiden uppfinna hjulet på nytt? Rättsväsendet gjorde fantastiska saker på 90-talet, sen försvann allting och nu ska vi börja om igen.

Hon säger det med en matthet i rösten, och det hörs att hon upprepat budskapet många gånger. Just det fick henne att dra sig undan medieljuset för en tid sen, backa lite från offentligheten, låta de egna orden vila.
– Jag förstår polisernas oro, för de här grupperna har lagt om taktiken. Du får ingen förvarning längre …

Men allt är långtifrån nattsvart, resultaten från Godiac-projektet är Heléne Lööw nöjd med, i alla fall delvis. Det handlar inte om vad man formulerar i dokument, utan vad som händer sen. Själv är hon inne i en lugnare fas just nu, med få resor och materialinsamling inför nästa projekt. Hennes resurser behövs även på hemmaplan, hos tonårssönerna i huset i Sollentuna och emellanåt i den egna tomatodlingen i trädgården. Intresset för plantorna är starkt, men inte detsamma som samhällsengagemanget.
– Min pappa var varvsarbetare och min mamma administratör på kommunen. Jag bestämde mig för att bli historiker men skulle bli arkeolog först. Det blev jag också.
Om Heléne Lööw inte hade disputerat som 28-åring hade hon blivit polis, som hennes bortgångne make var. Många i hennes egen släkt var militärer och poliser, så det hade kanske varit ett naturligt val, resonerar hon.

Marieke Johnson
Frilansjournalist

Foto: Johan Svanestrand

Heléne Lööw

Född: I Uddevalla på sensommaren 1961.

Utbildning: Docent i historia. Disputerade vid Göteborgs universitet 1990 med en avhandling om extremism, och polisens hantering av politiskt våld, och om säkerhetstjänstens historia under kriget.

Jobb i urval: Har arbetat på Brå och regeringskansliet, på Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet och som chef för Forum för levande historia. Är i dag verksam vid historiska institutionen och vid Centrum för polisforskning, Uppsala universitet.

Aktuell: Var expert i regeringens utredning om våldsbejakande extremism förra året, liksom i Godiac-projektet som sammanförde EU-länder kring demonstrationstaktik.

Mer om Godiac-projektet:

Syftet med projektet var att nå ett gemensamt europeiskt förhållningssätt för att hantera demonstrationer genom dialog. 20 organisationer från tolv länder deltog och bland annat genomfördes tio fältstudier. Slutsatserna presenteras i fyra slutdokument på polisens webbplats, däribland en antologi med samlad forskning på området. Projektet pågick 2010–2013 finansierat av EU och Rikspolisstyrelsen.

Illustration: Emma Hanquist/Form Nation

I ett land där vart fjärde hushåll har katt eller hund är det svårt för en allergiker att skydda sig. Att vaccinera sig kan var en lösning.

Illustration: Emma Hanquist/ Form Nation

I ett land där vart fjärde hushåll har katt eller hund är det svårt för en allergiker att skydda sig. Att vaccinera sig mot det allergiframkallande ämnet kan var en lösning. Men det är ingen quick fix. Räkna med att det tar flera år att nå resultat.

Ögonen och halsen sticker och kliar. Näsan rinner. Snart blir det svårt att andas. Det är en katt i lägenheten där du och dina kollegor ska göra en husrannsakan. För den som lider av svår pälsdjursallergi innehåller polisjobbet ytterligare en osäker faktor att förhålla sig till. Och med tanke på att mer än var tionde vuxen svensk är allergisk mot pälsdjur är det inte något marginellt problem.

Det finns dock hjälp att få för den som har en så allvarlig allergi att det blir svårt att klara arbetet. Men det tar tid. Ungefär tre till fyra år, närmare bestämt. Sprutor och läkarbesök var sjätte vecka är vad du måste du stå ut med om du vill försöka bli av med din allergi. Men botad blir man inte, bara mindre allergisk.

– Vi behandlar bara dem som har uttalade problem med sin allergi trots full medicinering och är utsatta i sitt yrke. Det handlar både om direkt kontakt, som att det finns en katt i en bostad där man måste gå in, och om indirekt exponering. Som att man får besvär när man kommer i närkontakt med personer som har katt eller hund hemma, säger Victoria Strand, överläkare på Astma- och allergimottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Varje år behandlas ungefär 50 personer med allergivaccin mot pälsdjur på mottagningen, som är en av Sveriges största. En del av dem är poliser.
– Att poliser söker sig hit för att behandla sin pälsdjursallergi är inte alls ovanligt, och det är både mot hund och katt. De kan utsättas för olika sorters exponering i jobbet. Till exempel om de ska åka i en bil där det finns en hund, eller om de jobbar nära en kollega som är hundförare, säger Victoria Strand.

Att behandlingen tar tid är en sak. Men det är inte säkert att resultatet blir det önskade. En del får avbryta behandlingen i förtid för att de får för kraftiga allergiska reaktioner. Risken för biverkningar i form av allergiska reaktioner gör också att det tar en stund i samband med varje spruta. Man måste stanna kvar på kliniken eller sjukhuset åtminstone en halvtimme efteråt, för att snabbt kunna få vård vid en kraftig reaktion.

Andra blir bättre, men inte så bra som de hade hoppats. Mellan 70 och 80 procent av dem som påbörjar behandling mot katter blir bra. Vaccinet mot hundar är ännu inte lika effektivt, berättar Hans Grönlund som är docent i immunologi vid Karolinska Institutet.

– Där är det kanske 20 procent som upplever en klar förbättring. Det beror på att extrakt av hår och mjäll från hundar, det vill säga det som injiceras vid behandling, inte innehåller tillräcklig mängd av de allergiframkallande molekylerna. Sedan skiljer det sig mycket mellan olika hundar, bland annat beroende på ålder, kön, ras och pälsens beskaffenhet – till exempel hur ofta hunden tvättas.

Det pågår mycket allergiforskning för närvarande. Hans Grönlund nämner bland annat ett projekt där man analyserar blivande polishundar för att lära sig mer om hur olika valpar och kullar skiljer sig åt när det gäller hur allergiframkallande de är. I förlängningen kan man tänka sig att välja hundar ur ett allergenperspektiv, förklarar han.
– Det skulle underlätta väldigt för poliser som är hundförare, och som exempelvis har barn som är allergiska.

Text: Anna Hjorth
Frilansjournalist

Illustration: Emma Hanquist / Form Nation

Minska pinnjakten och släpp fram specialisterna. Det säger forskaren Micael Björk, som studerat varför polisens utredare i Västra Götaland inte löser fler brott.

Illustration: Emma Hanquist/ Form Nation

Minska pinnjakten och släpp fram specialisterna. Det säger forskaren Micael Björk, som studerat varför polisens utredare i Västra Götaland inte löser fler brott.
– I jakten på en perfekt organisation har yrkeserfarenheter blivit mindre värda, säger han.

Det är Polismyndigheten i Västra Götaland som har gett Micael Björk i uppdrag att studera myndighetens utredningsverksamhet. Efter ett åttiotal intervjuer listar han tre primära områden som hindrar utredarna från att lösa brott: En ogenomtränglig sifferförvaltning, strävan efter en perfekt organisation och moderna planeringsideal.

Pinnjakten, som redan är omdiskuterad, försvårar beslutsfattandet och förhalar nödvändiga prioriteringar, konstaterar Micael Björk. Men sifferförvaltningen döljer också utredarnas vardagsarbete. Kvalitetsförbättringar syns inte – och systemet blir svårstyrt.
– Det förvånade mig hur mycket polisarbete som osynliggörs i chefernas, uppföljningssystemens, offentlighetens och massmedias ögon. Jag hade inte vidden av det klart för mig, säger han till Polistidningen.

Även det goda ledarskapet hålls tillbaka. För att bjuda in medarbetarna till dialog måste cheferna släppa kontrollen, vilket är svårt när de själva mäts mot såväl varandra som andra myndigheter. Samtidigt avlöser reformsatsningarna varandra i alltför hög takt, menar Micael Björk. Boven i dramat är just strävan efter den perfekta organisationen, där Sverige inte är unikt.
– Påfallande ofta kommer reformerna utifrån och drivs igenom uppifrån och ner i organisationen. Det slår igenom på ett skadligt sätt i utredningsverksamheten.

Påtvingade reformer som internetanmälningar, där vanliga människor ska skriva polisanmälningar via nätet, definierar yrkeskunnandet som oviktigt och får konsekvenser.
– Man sänder signalen att utredarnas bedömningar inte är något värda, varför statusen faller och arbetsvillkoren vid kriminalenheterna blir rätt hopplösa.

Micael Björks fallstudie i Västra Götaland visar också önskan att planera utredarnas jobb i förväg utifrån abstrakta modeller istället för att låta händelserna styra. Men att tynga en organisation med operativa ledningsmöten i tron att kunna planlägga polisens vardag är fel väg att gå, anser han. Västra Götaland får in omkring 500 anmälningar per dygn. Oavsett vad man planerar har utredarna jobb som väntar.

Att den nya polismyndigheten medför större förändringar på området tror han inte.
– Genomförandekommitténs arbete är sist i raden av stora reformer som kommer uppifrån och utifrån. Det pratas om inflytande och delaktighet, men det man ser hittills indikerar knappast det.

Marieke Johnson
Frilansjournalist

Illustration: Emma Hanquist/ Form Nation

Stureplan en fredagskväll, Ågatan i Linköping eller Lilla torg i Malmö när krogarna stänger. Många är fulla, det är rörigt och du gör ditt jobb. Och du blir alltid filmad.

Illustration: Emma Hanquist/ Form Nation

Stureplan en fredagskväll, Ågatan i Linköping eller Lilla torg i Malmö när krogarna stänger. Många är fulla, det är rörigt och du gör ditt jobb. Och du blir alltid filmad.

Rätten att filma på allmän plats är grundlagsskyddad. Alla får filma alla, även poliser i tjänst. Att hindra någon att filma är väldigt svårt. Bara om filmandet blir extremt närgånget, som om någon trycker upp kameran i ditt ansikte, kan det handla om ofredande.

Det kan också finnas lägen då filmandet är ett försök att störa den allmänna ordningen eller hindra polisens arbete.

– Då kan det bli aktuellt att avvisa eller avlägsna en person med stöd av polislagen, säger Tomas Rönnberg, jurist på Rikspolisstyrelsen.

Många filmer läggs ut på nätet. Det är också tillåtet. Men om den som publicerar filmen gör det på ett sätt som lagen kallar ”ägnat att missakta” personen, så kan det vara förtal. Dessutom kan det vara straffbart enligt personuppgiftslagen att hänga ut och skandalisera en person.
– Men jag har aldrig hört talas om någon som har fällts för att ha gjort så mot en polis, säger Tomas Rönnberg.

Richard Lidström jobbar på tunnelbanepolisen i Stockholm och blir – förstås – ofta filmad.
Han har bara bett personer att sluta filma om han tycker att det kränker dem han ingriper mot. Under debatten om Reva förra året blev han filmad hela tiden. I dag sker det mindre ofta.
– Men visst är det irriterande. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Allmänheten filmar kanske bara slutet av ett förlopp och vet inte alltid vad som hänt innan eller varför vi ingriper.

Men han tar aldrig reda på var filmerna hamnar efteråt.
– Jag googlar inte efter sådant, absolut inte. Man ska nog inte öppna den lådan.

Önskar han sig tillbaka till tiden då ingen filmade?
– Hm … nej. Ändå inte. Filmerna kan belägga vad som verkligen hänt vid ett ingripande. Det gagnar även mig.

Hur man hanterar filmningen är en träningssak, säger Hans Olsson, ombudsman som arbetar med arbetsmiljöfrågor på Polisförbundet.
– Vissa blir väldigt stressade medan andra inte bryr sig. Det är viktigt att det finns utrymme för reflekterande samtal där man kan ta del av varandras erfarenheter.

Förhållningssättet när någon filmar en närgånget, ibland för att provocera, diskuteras på polisutbildningen. Men det räcker inte, menar Hans Olsson.
– Det skulle kunna ingå i självskyddsträningen. Men frågan är om arbetsgivaren vill lägga tid på det. I nuläget verkar det inte så.

Johan Bondesson, gruppchef på polisrytteriet i Stockholm är så van att han nästan glömt att filmandet finns. Han känner ingen olust för det – jobbar man bara korrekt så är det inga problem, anser han.
– Vi har arbetat vid begravningar, till exempel. Då vore det ju opassande om man satt och log och det fastnade på en bild. En neutral tjänstemin är bra, säger Johan Bondesson.

Hans kollega som gruppchef på polisrytteriet, Therese Lindberg, tänker inte heller på filmandet längre. Men det påverkar ändå till viss del hur hon agerar. Hon ger ett exempel:
– Höj bara batongen när du har för avsikt att använda den. Inte för att till exempel göra stopptecken. Man får tänka på att inte bjuda på något som kan misstolkas.

Lagarna som styr

•  Yttrandefrihetsgrundlagen: Reglerar rätten att filma personer i enoffentlig miljö.

• Personuppgiftslagen: Reglerar rätten att publicera filmer, bilder och personuppgifter på nätet. Det som publiceras får inte vara avsett att kränka eller hänga ut en person.
• Polislagen: Den som stör den allmänna ordningen eller hindrar polisen i arbetet kan i vissa fall avvisas från platsen.
• Brottsbalken: Den som filmar någon extremt närgånget, till exempel genom att trycka upp kameran i ansiktet, kan göra sig skyldig till ofredande eller förgripelse mot tjänsteman. 1 juli 2013 infördes det nya brottet kränkande fotografering, men den gäller smygtagna bilder/filmer i privat miljö.

Anna Hjorth och Jonas Fredén
Frilansjournalister

Foto: Lina Westman

Under mer än två decennier har Jörgen Mattsson sett attityderna till debriefing växla. Först under senare år har han fått stöd för att bearbeta hur han själv blev beskjuten.

Foto: Lina Westman

Redan för 22 år sedan var han med och startade en första debriefinggrupp i Gävle. Under mer än två decennier har Jörgen Mattsson sett attityderna växla inom svensk polis. Först under senare år har han fått stöd för att bearbeta hur han själv blev beskjuten med k-pist.

– Den stora skillnaden jämfört med förr är att dagens unga poliser är betydligt mer förberedda på avigsidorna i jobbet, berättar Jörgen Mattsson.
– Tänk själv att få sätta sig ner med en polis med 40 år i yrket som för första gången ges chansen att prata känslor. Det var inte alls ovanligt när vi drog igång grupper för 20 år sedan, säger han.

Småstadslivet i Bollnäs – järnvägssamhället i södra Hälsingland – tycks ha sin gilla gång denna gråmulna vårdag.

Hundförare i Norrlands inland. Inte alls olikt Jörgen Mattssons pojkdrömmar från slutet av 60-talet hemma i norra Jämtland.

Till skillnad från många polisstudenter från Norrland sökte han tjänst norrut direkt efter polisexamen. Men det fick bli en mellanlandning vid Norrmalmspolisen.
– Det fanns ingen tjänst att få norrut då. Arbetsmarknaden såg lite annorlunda ut på 70-talet, säger Jörgen Mattsson med ett leende.

Under 15 år med Gävle som tjänstgöringsort var han med om att starta en första debriefinggrupp i Gävleborgs län. Det började som ett samarbete med räddningstjänst och ambulans.
– Vi upptäckte att det fanns en samsyn mellan olika blåljusyrken om behovet av både ett forum och en organisation för att bearbeta upplevelser i jobbet.
– Några år tidigare hade jag själv blivit beskjuten, men det var mer andra faktorer som drog igång gruppens arbete.

Kistaprästen Stig Jonssons arbetssätt med krissamtal, som växte fram efter en svår bussolycka i Norge, hade stor betydelse.

Vad minns du av starten?
– Ett bestående minne var de skarpa skillnaderna i attityder mellan olika generationer.

På vilket sätt?
– Yngre poliser, med ett modernt synsätt, var lätta att få med i samtalsgruppen. Även äldre poliser, faktiskt – förmodligen för att behovet där var så starkt efter många år i jobbet. Svårast att nå var poliser mitt i karriären.

Under åren som gått har Jörgen Mattsson bevittnat berg och dal-liknande svängningar i arbetsgivarens syn på krishantering. När han kom till Bollnäs 1997 möttes han av kalla handen.
– Dåvarande polismästaren var väldigt tydlig: här jobbar vi på ett annat sätt med att bearbeta händelser i jobbet. Det räcker bra med det stöd vi kan få från kyrkan. Att möta det ointresset – och även se hur krisgrupperna på andra håll i länet dog ut – var en stor besvikelse.

2002 var tongångarna annorlunda. Då tog polismyndighetens ledning initiativ till dagens modell med en särskild grupp för avlastningssamtal och debriefing.

– När jag blev beskjuten med k-pist minns jag såväl att arbetskamrater anropade via radion: Hör du oss, Jörgen? Det kände jag länge dåligt samvete över. Varför svarade jag inte och lugnade dem?

Jörgen Mattsson är sammankallande för gruppen, som består av sju poliser med utbildning att leda samtal.
– Efter mycket tvekan sökte jag det uppdraget. Jag ville inte uppleva samma besvikelse igen att dra igång ett arbete som inte fick stöd i längden. Nu har det gått tio år och jag är glad över att vi har byggt upp en organisation som är hållbar.

Vilka förändringar har skett under de åren?
– En förändring är att rena debriefingsamtal, som är mer djupgående, blivit sällsynta. Vi försöker i stället få igång avlastningssamtal så snabbt som möjligt efter en händelse. I många fall är det också närmaste chef som håller i samtalen och vi i gruppen har en mer samordnande roll.

Finns inte risker med att avlastningssamtal sker mellan chef och anställd?
– Absolut. Den risken finns. Jag var själv lite tveksam till förändringen och det vettiga i att samma person som leder lönesamtal och styr arbetet ska hålla i samtal av det här slaget. Men det har inte kommit några signaler om att det skulle fungera dåligt.

Total öppenhet är en filosofi som han själv använder sig av i samtalsgrupper med andra poliser. Med ”ryggsäck” som samlande metafor får han kollegor att reflektera över karriär och privatliv.

– Det går inte att välja bort någon del för att bearbeta sina känslor. I mitt fall är det viktigt att dela med mig av känslorna i samband med min skilsmässa och hur det format mig som person.

Att förstå irrationella känsloyttringar – sådana som kan bita sig fast i sinnet – är av stor betydelse, tycker Jörgen Mattsson. Han tar två egna erfarenheter som exempel.
– På 80-talet var jag sjukskriven för ryggbesvär och orolig för att jag bar på en dödlig tumör. Så vad oroade jag mig för? Jo, bland annat vad kollegorna skulle tycka när jag var sjukskriven utan att det syntes att jag hade ont.

– När jag blev beskjuten med k-pist minns jag såväl att arbetskamrater anropade via radion: Hör du oss, Jörgen? Det kände jag länge dåligt samvete över. Varför svarade jag inte och lugnade dem? En helt ologisk tanke, förstås, med tanke på att jag låg bakom ett bildäck och sökte skydd. Tystnaden var kanske min räddning. Om jag svarat hade gärningsmannen kunnat höra det och lokalisera mig.

Det var några dagar före valborg, våren 1988, som han blev beskjuten. Inträngd på en gårdsplan i Gävle och gömd bakom en bil. Runt 250 kulhål i bilen kunde dokumenteras när en ung gärningsman – som blev dömd till rättspsykiatrisk vård – tömde magasin efter magasin.
– Jag sattes i tjänst igen efter ett par dagar, men klarade det. Att bearbeta händelsen fanns inte på kartan på den tiden. Det sågs mer som en merit att jag varit med i hetluften, som man kallade det. En klapp på axeln och så tillbaka i jobb igen.
– Det gick inte alls. Jag började skaka när jag hörde smällarna under valborgsmässoafton. Men det var först för några år sedan som jag erbjöds att träffa psykolog. Tre träffar var planerade, men det slutade med ett 20-tal.

Att erfarenheterna gjort honom till en reflekterande polis betyder inte att han är en passiv polis, betonar Jörgen Mattsson.
– Jag tror exempelvis att jag avlossar ett varningsskott tidigare än många kollegor skulle göra. Det är så djupt inrotat att inte använda vapen, trots all vår utbildning, att jag upplever att många poliser är överdrivet försiktiga.
– Ett ingripande under pågående inbrott för några år sedan har fått mig att fundera kring det här. Vi hade information om att det var kriminella som var kända för att använda vapen och jag uppfattade en rörelse i midjehöjd. Då sköt jag varningsskott och det är tveksamt om jag gjort det utan mina erfarenheter.

Fredrik Mårtensson
Frilansjournalist

– Den här veckan har jag lovat att göra ett inhopp som ordningspolis i samband med ett idrottsevenemang. Annars styrs jag mest ut på uppdrag genom ledningscentralen i Gävle eller i dialog med narkotikaspanare i länet, säger Jörgen Mattsson, som fick sin första sökhund med inriktning mot narkotika för ett år sedan. Foto: Lina Westman

Foto: Ali Moosavian

Polistidningen har läst alla motioner som kommit in till Polisförbundet inför höstens representantskap. 30 av de 88 handlar om lön, ob-tillägg och andra ersättningar.

Polistidningen har läst alla motioner som kommit in till Polisförbundet inför höstens representantskap. Så många som en tredjedel tar upp frågor kopplade till löner och ersättningar som man vill att Polisförbundet ska driva i förhandlingarna framöver.

Inga ökade löneskillnader
Styrelserna för förbundsområdena Dalarna, Värmland och Örebro, som tillsammans bildar region Bergslagen, har gått samman i en motion om att man inte vill att löneskillnaderna mellan regionerna ska öka i den nya organisationen.

Huvudskyddsombuden vill
utbilda nya styrelseledamöter
”Vi har under året sett att det finns okunskap om de olika rollerna som man har inom den fackliga världen och inom skyddsombudsskrået” Så skriver samtliga huvudskyddsombud i en gemensam motion. Där yrkar de på att nyvalda i förbundsstyrelsen och regionsstyrelserna ska genomgå Polisförbundets arbetsmiljöutbildning.

Belöna lång erfarenhet
eller locka nya?
En medlem i Jämtland yrkar på att Polisförbundet ska verka för höjd aspirantlön. Han hänvisar bland annat till att aspiranter ofta tvingas flytta med kort varsel, vilket är kostsamt. En motionär i Östergötland ifrågasätter i stället förbundets strävan att få upp ingångslönerna. Enligt honom är de som söker utbildningen medvetna om att de är låga. Han vill i stället ha en bättre löneutveckling och yrkar därför på att förbundet ska höja lönerna för dem med lång anställningstid.

Hur mår polisen?
Flera motioner berör polisers hälsa i allmänhet och skiftarbetande polisers hälsa i synnerhet. Förbundsområde Jönköping vill till exempel att man ska samarbeta med andra förbund med att förbättra nattarbetares villkor. Polisförbundet Stockholm förundras över hur dåliga möjligheter poliser inom den ingripande verksamheten har att träna för att behålla den fysiska förmåga som krävs i jobbet. Flera motionärer efterlyser också regelbundna hälsokontroller.

Slopa regionala arvoden
Fredrik Lundqvist, före detta ordförande Halland, vill att arbetsgivaren och inte medlemmarna ska betala för det fackliga arbete som utförs på arbetsplatserna. Han menar att fackliga arvoden tenderar att leda till att personer av ekonomiska skäl är obenägna att lämna sitt fackliga uppdrag då det innebär en inkomstsänkning. Därför yrkar han på att de regionala arvodena slopas.

Behåll poliser ute i landet
En medlem i Gävleborg har tröttnat på problemen med rekrytering, som enligt hans motion hänger samman med en alltför stor iver att hålla budget. Han tycker inte längre att personalläget är acceptabelt. Därför yrkar han nu på att Polisförbundet nationellt ska verka för att den lokala rekryteringen återinförs och att polisen återupprättar distansutbildningen.

Sena motioner

1 april var sista datum för att lämna in motioner. Tre av motionerna damp ner ett par dagar för sent. Nu är det upp till repskapet att besluta om de får vara med bland de andra. Det sker på plats i Åre 23-25 september.

Axplock riket runt

Så här många motioner har kommit in från varje förbundsområde.

Ungefär hälften av motionerna har godkänts av förbundsområdet.

Andra är insända av enskilda motionärer.

Blekinge 2 motioner
”Minst en polispatrull i varje kommun dagtid och kvällstid samt extra poliser fredag, lördag och särskilda helger.” skriver en medlem i Karlshamn.

Dalarna 2 motioner
Två motionärer vill att  förbundsstyrelsen ska bestå av minst en representant från varje förbundsregionsstyrelse”.

Gotland 1 stycken
”För att förebygga att personal ska tvingas resa på restidstillägg långa sträckor och sedan tjänstgöra sitt arbetspass för att sedan resa tillbaka på restidstillägg, föreslår jag att sådan restid skall räknas som arbetstid.” Enskild medlem.

Gävleborg 1 stycken
Återinför lokal rekrytering och återupprätta distansutbildningen, skriver en medlem som vill ha lösning på rekryteringsproblemen.

Halland 3 stycken
Förbundsområdesstyrelsen vill ”att Polisförbundet undersöker förutsättningarna för att verka för att det ges möjlighet att få bruttolöneavdrag för provrörsbefruktning”.

Jämtland 2 stycken
Vill att Polisförbundet ska verka för att fredsplikten ska avtalas bort. ”Polisförbundet saknar i dag legala fackliga stridsåtgärder i och med den rådande fredsplikten. Enskild medlem.

Jönköping 2 stycken
Förbundsområdet ”Yrkar på att Polisförbundet skapar ett forum tillsammans med andra fackförbund i syfte att förbättra nattarbetarens villkor”.

Norrbotten 1 stycken
Vill ha nytt avtal för hundförare. ”Det kan inte vara rimligt att hundförarkollektivet i Norrbotten riskerar att drabbas av kostnader under fritid, på privat egendom, som orsakas av den hund som polismyndigheten faktiskt äger.” Enskild medlem.

Skåne 9 stycken
En motionär vill lösa problemet med för få och för oerfarna poliser i ingripandeverksamheten. ”inför en så kallad gubblista för dem som inte orkar arbeta hela nätter”.

Stockholm 31 stycken
En motionär vill ha tre timmar träning i veckan på arbetstid. ”Jag har som nyutbildad polis förundrats över hur dåliga möjligheter det finns att träna och möta de krav som ställs på oss som jobbar inom den ingripande verksamheten”.

Södermanland 1 stycken
En motionär vill att Polisförbundet ska se till att handledar- och instruktörstillägget snarast återinförs.

Värmland 5 stycken
En motionär vill att studerande bara ska få rösträtt i studerandefrågor vid representantskapet framöver. ”Elever som går utbildningen får helt enkelt vänta tills de är färdiga poliser och aktiva medlemmar, för att få ha rösträtt i andra frågor”

Västerbotten 3 stycken
”Vi anser att Polisförbundet bör medverka till att ett ”katastrofavtal” tillskapas. Svensk polis måste kunna möta allmänhetens krav och förväntningar på insatser även i de svåraste situationerna. På samma sätt måste personalen som utför arbetet känna till förutsättningarna och få en rimlig ersättning…” Undertecknat av två kriminaltekniker.

Västernorrland 8 stycken
Yrkar på att ”Polisförbundet ska arbeta för att återinföra att samtliga officiella Svenska Polismästerskap ska omfattas av de regler som finns för deltagande i SPM på arbetstid.” Enskild medlem.

Västra Götaland 9 stycken
Centralsektionen på Länskriminalpolisen vill att Polisförbundet arbetar för en löneutveckling för obefodrade poliser ”då vår lokala lönetrappa har förhandlats bort och löneutvecklingen för obefodrade poliser minimerats”

Örebro – 0 stycken
Har dock skrivit motion om att löneskillnaderna inte ska öka, tillsammans med Förbundsregionskollegorna Värmland och Dalarna.

Östergötland 3 stycken
Motionären vill öka lönen för de med lång anställningstid. ”I dag står fler än vad som kommer in på polisutbildningen utanför dörren. Ändock anser förbundet att det är viktigt att höja ingångslönerna.”
ÖVRIGA 5 stycken
Studerande, Skyddsombud, Gemensamma, Rikspolisen. Ingen motion kom via RPS.

Tre frågor till Arne Wärn

… Länspolisföreningen i Stockholm, är meste motionär till årets representantskap med sammanlagt sex motioner.

Varför så många?
–Det sitter nog ifrån tiden i polisfackliga föreningen Kamraterna. Jag var med på den första stämman 1975. Då debatterades motioner från klockan nio till 23. Det var så man blev uppfostrad att var det något man kom att tänka på så motionerade man om det. Och representantskapet skulle ju knappast vara lika intressant utan motioner.

Du har själv jobbat många år inom tunnelbanepolisen men motionerar i bland annat frågor som rör teknikerna, ridande polisen och hundförarna, hur kommer det sig att du engagerar dig för dem?

–De är ju medlemmar i länspolisföreningen där jag är styrelseledamot och motionerna är ju baserade på de uppfattningar vi får in från dem. Flera av motionerna har jag också skrivit tillsammans med representanterna för de berörda grupperna.

Är det någon fråga du brinner särskilt starkt för?
–Nja det vill jag inte avslöja såhär innan förbundsstyrelsen sagt sitt. Vi får se om någon får avslag och kanske behöver kämpas lite extra för. Men just i år är det kanske inte motionerna som är det mest intressanta på representantskapet. Vi får inte bråka för mycket. Det viktiga är att vi når enighet i de stora frågorna. De som rör omorganisationen, utbildningen och lönerna.

Foto och grafik: Ali Moosavian

Foto: Magnus Laupa

Han har arbetat med Palmemordet i 28 år. Inför pensioneringen avslöjar Lennart Gustafsson drivkraften:
– Christer Pettersson var inte mördaren, jag tror fortfarande på en lösning.

Världens största mordutredning samlad i källaren under Rikskrim. Lennart Gustafsson är kritisk till hur utredningen skötts och avfärdar den friade Christer Pettersson som gärningsman. Foto: Magnus Laupa

Han har arbetat med Palmemordet i 28 år. Inför pensioneringen från världens mest omfattande mordutredning avslöjar Lennart Gustafsson drivkraften:
– Christer Pettersson var inte mördaren, jag tror fortfarande på en lösning.

Kriminalinspektör Lennart Gustafsson har arbetat som utredare med fyra spaningsledare under sin tid i Palmegruppen. Som mest var de flera hundra poliser. Nu är bara fyra kvar och han är den enda som var med vid begynnelsen 1986, strax efter det att skotten föll på Sveavägen. Men utredningsmaterialet har vuxit och rankas nu som världens mest omfattande mordutredning. Själv kan Lennart Gustafsson vara den polis i världen som arbetat under längst tid med samma fall, en man för Guinness rekordbok, hävdar kollegorna. Han blir 63 år i december och planerar livet efter pensionen. Bland annat vill han skriva en bok om sitt arbete och mordet som präglat merparten av det.

Polistidningen träffar honom på hotell Continental i Ystad. Han är här i tjänsten och konstaterar att det finns flera anledningar till att han nu går ut offentligt med den övertygelse som han burit på i många år.

Lennart Gustafsson Foto: Magnus Laupa

– Jag är naturligtvis mycket lojal mot utredningen och förundersökningssekretessen och skulle aldrig säga något som riskerar att skada. Samtidigt måste också jag kunna uttrycka en åsikt efter så lång tid. Väldigt mycket gick fel på ett tidigt stadium och det bör belysas.

Dessutom tycker Lennart Gustafsson att det är viktigt att stafettpinnen lämnas över under ordnade förhållanden. De poliser som kommer att fortsätta jakten på Palmes mördare ska inte göra det med utgångspunkten att mordet är löst och att den nu avlidne Christer Pettersson var skyldig – trots den friande hovrättsdomen.

– Det är ju ingen hemlighet att det är den förhärskande åsikten, men jag har aldrig köpt att det var en missbrukare från Sollentuna som sköt vår statsminister. Delvis är det detta faktum som gjort att jag orkat jobba kvar under så lång tid.

De delar av sin övertygelse om att Palmes mördare finns där ute, som Lennart Gustafsson har möjlighet att berätta om, bygger på den ingångsrapport som gjordes strax efter mordet. Huvudvittnet beskrev en person som hon ansåg var gärningsmannen, en man iklädd blå täckjacka och en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet. Personen visade sig senare vara identisk med ett annat vittne som sprungit fram för att hjälpa.

– Det fanns runt 20 ögonvittnen och alla beskrev skytten på olika sätt. Lång, smal, kort, smidig, tjock, haltande, huvudbonad, ingen huvudbonad, kort rock, lång rock …   Sedan presenterades fantombilden. Ett ödesdigert misstag som bara förvirrade och gav oss ett enormt merarbete.

Det gick över två år och misstankarna riktades mot Christer Pettersson. Vid en kritiserad konfrontation pekades han ut.

– Alternativen bestod av poliser och gymnastiklärare från polisutbildningen. Pettersson avvek som bekant. Dessutom hade det gått flera år och utpekandet stämde inte med det första vittnesmålet, säger Lennart Gustafsson.

Han tillägger att det kan vara svårt att sätta sig in i stämningen och den enorma arbetsbörda som präglade polisarbetet den första tiden. Ingångsrapporten med vittnesmålet, som felaktigt pekade ut ett annat vittne som mördaren, fick ingen större betydelse. Den föll i glömska, ett av otaliga dokument producerade under stress med hjälp av en Facit skrivmaskin och tippex.

– Det glömdes bort och nämndes inte i rättegångarna. Det fanns så enormt många lösa trådar, uppslag och spår att ingen, kunde hålla koll på allt.

Vid tiden för mordet jobbade Lennart Gustafsson som ordningspolis knuten till gatulangningsgruppen som civil spanare. Spaningsledaren Hans Holmér beordrade in all civilklädd personal i Stockholmsområden och Lennart Gustafsson placerades hos Centrala span och senare på våldsroteln. Efter att det så kallade PKK-spåret körts i botten tog Rikskriminalpolisen över utredningen den 1 mars 1988. 25 utvalda utredare fortsatte arbetet.

– Jag var en vanlig assistent som tyckte att det var spännande att hamna mitt i utredningen. När Rikskrim klev in trodde jag att det var slut för min del. Jag hade ju inte de formella kvalifikationerna och tänkte att det var dags att återvända till Farsta torg.

Men Lennart Gustafssons chefer tyckte annorlunda. De tog kontakt med rikspolischefen och föreslog att Gustafsson, med hänvisning till hans unika insyn i utredningen och lojalitet mot den, skulle få fortsätta. Detta gjorde intryck. Gustafsson befordrades till inspektör vid Rikskriminalpolisen och kunde återgå till arbetet med mordet på Olof Palme. Med undantag för perioder då han ägnat sig åt jakten på lasermannen Ausonius och identifiering av svenska tsunamioffer i Thailand har han förblivit utredningen trogen. Under en rad år har han också synts som expert i teveprogrammet Efterlyst och blivit ett välkänt polisansikte.

– Jag har varit med om ett unikt polisarbete och det är jag glad för. Men naturligtvis har det påverkat mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på fallet. Ibland hamnar jag omedvetet framför datorn, gör några slagningar, kollar om det kommit in något nytt. Det är som ett stort pussel som är och alltid har varit i oordning.

Tror du att en mördare kommer att lagföras?
– Kan jag inte svara på, för mig hade det inneburit en fin slutpunkt på många plan, men då får det ske snart.

Vilken är din teori?
– Ett tillfällighetsmord begånget av någon med en helt annan kapacitet än Pettersson. Någon följde efter paret Palme och hade en och en halv timme på sig att hämta vapen under biobesöket. Drivkraften var tidens extrema Palmehat.
– Det kan också vara så illa att det var ett synnerligen välplanerat mord med flera inblandade som skuggade statsministern under lång tid utan att upptäckas.

Foto: Emelie Asplund

Efter 21 år som polis förverkligade Pia Goksöyr en gammal dröm. Nu jobbar hon med Sveriges största polishäst, som dessutom är det enda stoet i sammanhanget.

Foto: Emelie Asplund

Efter 21 år som polis förverkligade Pia Goksöyr en gammal dröm. Nu tillhör hon rytteriet i Västra Götaland och jobbar med Sveriges största polishäst, som dessutom är det enda stoet i sammanhanget.

Rytteriet i Göteborg. Ihållande duggregn, hästspillning och vackert läge med skogen som granne. Centralt men ändå lantligt. Här arbetar nio poliser och 15 hästar. ”Intervjua Pia Goksöyr, säger hennes kollegor. Hon är perfekt att ha i tidningen och dessutom har hon varit presstalesman en gång i tiden och är van vid att bli fotograferad.”

Pia själv skrattar då hon får höra omdömet och understryker med emfas att det inte stämmer. Hon vill helst inte synas, hon är inte den som strävar efter att ta plats. Snarare tvärtom. Hon säger att hon innerst inne kan känna sig blyg, och att det faktiskt var därför hon en gång sökte jobbet som presstalesman i Västra Götaland. För att vända en svaghet till en styrka och lära sig mer om det hon ryggade för.

– En utmaning. Jag lärde mig att tala inför folk, att bli filmad för teve. Något som jag har stor nytta av fortfarande. Det blir många kontakter med allmänheten, många som kommer fram till mig och fortfarande en och annan journalist som vill ha kommentarer.

Det är lätt att föreställa sig. Pia Goksöyr märks. Hon är lång och rider landets största polishäst. Viola väger 850 kilo och tillhör världens väldigaste hästras – Shire. Hon rör sig på samma gång elegant och klumpigt. En ardennerliknande jätte med päls runt hovarna som tornar upp sig över de andra hästarna. I stallet där hon bor råder perfekt ordning. Civila hästskötare mockar och ryktar. Doften, då blöt häst efter blöt häst leds in med ånga stigande från mankar och breda halsar, fyller rummet. Ryttarna har varit inne i Göteborg i samband med Sverigedemokraternas torgmöte. Adrenalin och trötthet väger lika. De skämtar med Pia, som missat det som blev en oväntat slitsam uppgift. En svår balansgång som måste genomföras många gånger innan den sista valsedeln är inlämnad och supervalåret närmar sig sitt slut. Vem får säga vad och hur kan en acceptabel protest mot ett politiskt budskap utformas?

Pia Goksöyr nämner att hästarna är förträffliga i sammanhanget. Inte bara som levande köttmurar som effektivt motar folkmassor åt rätt håll och särar på antagonister. Utan också som en del av en ständigt pågående charmoffensiv.

– Nästan alla gillar en trevlig och leende polis till häst, fotbollssupportrar och barnfamiljer har ungefär samma inställning, säger Pia och fortsätter:

– Men vi arbetar olika i olika delar av landet, jag tror att vi ligger på lite extra när det kommer till att ta kontakt med folk på gatan.

Hon berättar sedan att rytteriet hör till de polisiära verksamheter som präglas mest av lokala variationer. Stockholmarna kallar hon tjusiga, de har erfarenhet från högvakten och många eskorter. Malmöryttarna har haft åtskilliga tuffa fotbollsmatcher och demonstrationer, därför har de gedigen erfarenhet av att rida i stora formationer.

Göteborgarna då?

– Vi har ju inte mött så mycket våldsamheter sedan EU-mötet 2001. Om uttrycket tillåts är vi goa gummor, och några gubbar. Jobbar mest i par, pratar med folk och skapar kontakter. Det roliga är att det funkar så bra när vi samarbetar med de andra rytterierna.

Det står i arbetsbeskrivningen att hästarnas kontaktskapande egenskaper ska utnyttjas så mycket som möjligt. Antalet kontakter med allmänheten prickas av och bokförs. Men Pia Goksöyr värjer sig mot uttrycket pinnjakt.
– För mig som gillar att prata med folk är det en av de stora fördelarna med jobbet. Det handlar om att både för oss själva och ledningen mäta hur tillgängliga vi är.

Det inträffar att hästarna blir måltavlor. En häst som var lätt att känna igen togs ur tjänst efter hot mot den. Men ingen svensk polishäst har fått sätta livet till i något sådant sammanhang. Både hästarnas och ryttarnas träning är utan slut. Instruktörer drillar i dressyr och hopp. Men det ställs inga krav på fulländad ryttarskicklighet. Annan kompetens väger tungt. Kunskaper i särskild polistaktik är grundläggande, liksom social förmåga. Själv red Pia Goksöyr som yngre. Då hon bestämde sig för att söka till rytteriet tog hon åtta privatlektioner, och det räckte för att bli en av de tre som kom in av 30 sökande.

– För mig var det en bekräftelse. Troligtvis en sista chans att söka till rytteriet. Nu hoppas jag kunna vara med så länge som möjligt, därför håller jag på med en varierad träning. Det sliter att sitta på en häst ibland sju timmar i sträck.

En stor del av träningen av hästarna utför poliserna själva. Grundregeln är att djuren ska stå ut med mentala och fysiska påfrestningar som vanliga hästar aldrig kommer i närheten av. De måste klara påfrestningarna i samband med stora demonstrationer och fotbollsmatcher. De tränas att gå emot sin egen natur – och den förmågan är en färskvara. Knallskott, skrik, bengaler och tumult triggar igång de naturliga flyktreflexerna. De måste behärska sig då den hundrade berusade helgfiraren kommer fram på Avenyn och vill klappa.

– Jag har häst, kan rida och håller på med trav, får man höra. Jodå, men känner du Viola?

Varje häst har en egen personlig skräckprogrammering. Någon klarar inte ett paraply som fälls upp, en annan avskyr vimplar som slår i blåsten. Det är inte alltid någon känner till en hästs hemliga mardröm och speciella svaghet, innan det är för sent.

– Som ryttare har jag också mardrömmar. Min är att tappa kontrollen, att Viola ska slå bakut eller ge sig upp på trottoaren och skada någon.

Arbetsdagen är slut för alla inblandade. Pia Goksöyr går fram till Viola och klappar henne.

– Känn här på sidan av huvudet, säger hon och fortsätter:

– Andra hästar är mjuka men Viola är stickig som svinborst, också på skinkorna kan tilläggas. Hennes eget signum.